Efter en lång dag ute i fält gjorde vi oss i ordning för att träffa kommunledningen. Klockan 6 träffade vi dem i kommunhuset som låg intill kyrkan i byn. Kahlil inledde mötet men lämnade snabbt över till mig och jag försökte på ett lättförklarligt sätt berätta vilka vi var och varför vi kommit till Limay. Jag betonade hur mycket vi imponerats av Taking Roots projekt och organisation under dessa dagar och att vill ser detta som ett långsiktigt samarbete och åtagande. Kommunföreträdarna tog sedan vid och berättade om hur viktigt Taking Roots projekt är i kommunen och att det sammanfaller väl med kommunens ambition och 10-årsplan som i hög grad går ut på att beskoga området och därmed skydda vattentäkterna som främst finns nordost om staden, och det är just där Taking Root valt att fokusera sina insatser. Ett sätt på vilket kommunen visar sin uppskattning för projektet är att Elvin, som leder Taking Roots arbete i Limay, fått en plats i kommunens miljögrupp. Genom Taking Roots projekt ser kommunen att småbrukare börjar se skogsbruk som ett fullgott alternativ i jämförelse med annan användning av marken. Tidigare var skog bara något som var i vägen för andra aktiviteter, boskapsuppfödning, odling av grödor etc. Kommunen vill nu hjälpa Taking Root att expandera och ett sätt att göra det är att kommunen utser en miljöperson i varje by som kan tala för och väcka intresse för Taking Root. Vice borgmästaren ville veta hur Taking Root avsåg arbeta med de som hade det sämst i kommunen och vilka andra aktiviteter förutom skogsplantering man ägnade sig åt. Elvin svarade att man installerar effektiva spisar och att man i enstaka fall byggt hus åt några som hade haft det riktigt dåligt ställt. Man har även skänkt kläder och dylikt vid olika tillfällen. Man har även sökt pengar från ett statligt organ för att skala upp planteringen från 200 – 300 manzanas. Efraim, en deltagande småbrukare, fick avsluta mötet. Han var väldigt nöjd med att få delta i projektet, så nöjd att han upplåtit en del av sin mark med god vattentillgång och bra jord för en plantskola. Jag och Johanna fick varsin litet hantverk kallad Gorda i present av Kahlil. Vi fick berättat för oss hela historien om hur Luxemburg en gång stöttat ett projekt som syftade till att dels få igång produktion av konsthantverk i Limay, dels visa vägen till Limay för fler turister. Mycket fina! Vi fick också äran att hälsa på personen som gjort dem, han jobbade som vakt i kommunhuset. Middagen tillsammans med kommunledningen avnjöts på vårt hotell i byn.
David från Taking Root inledde dagen med att hålla ett föredrag om hur projektet dokumenteras och kontrolleras. Man har ett egenutvecklat databasprogram där all data matas in från projektet, ex. info om deltagande bönder, om de träd som planteras, hur de växer, vilka som har dött. En stor del av all information samlas in inför den årliga kontrollen, som i sin tur ligger till grund för årsrapporteringen till Plan Vivo som i sin tur dikterar hur många klimatkompensationscertifikat som ställs ut. I databasen aggregeras data från lägsta nivåerna, ex. ”plot” och ”parcel” till högre nivåer, ”producer” och ”project”. Det är mycket data som ska samlas in från fältet. Tidigare var detta data som samlades in manuellt ute på fält, informaion som man sedan fick transkribera och föra in i datorn hemma på kontoret. I år har man Android-tablets som teknikerna för in data i direkt. På kontoret trycker teknikern på en synkroniseringsknapp och då hamnar all data på en server i Kanada.
Elvin berättar om installation av effektiva spisar
Sedan gick vi rakt över gatan till en familj där Taking Root har installerat en effektiv spis. Vi fick höra av Elvin hur spisarna tillverkas och vilken effekt de har. Ofta står det något och kokar på spisen mest hela dagen och med en konventionell spis går det åt mängder med ved eller annat bränsle. Frun i familjen kunde bekräfta att hon numer använde mindre än halva mängden ved jämfört med den gamla spisen. I början var det svårt att få människor att vilja byta spis, men nu när alla märkt att det innebär en så stor förbättring står många på tur. Inomhusmiljön förbättras radikalt, vilket främst gynnar kvinnor och barn som vistas inne en stor del av dagen, och mängden ved som släpas hem reduceras vilket männen uppskattar. Taking Root har inte brytt sig om att försöka beräkna och certifiera klimatnyttan av spisarna. Detta skulle kräva projektutveckling och användandet av ännu en standard utöver Plan Vivo, samt fler revisionsteam, rapportering och kontroller som innebär mycket administration.
Sedan var det dags för besök hos en av småbrukarna, Marcial Rodriguez Gonzalez, som gick med i projektet det första planteringsåret 2010. Faktum är att det var på den farmen Kahlil såg det första Plan Vivo-trädet planteras. Denna gång var resan väldigt lång och det tog minst en timme för Elvins stackars bil att ta sig genom flodfåror och annat. Tydligen hade vägen varit bättre förut men drabbats hårt av de senaste översvämmningarna. Väl framme fick vi träffa Marcial och hans familj. Vi visades runt farmen och tittade på olika trädarter och fick bekräftat än en gång hur glad småbrukarna är över att vara en del av projektet. Han deltog med ca. 2 hektar i projektet och hade tidigt hakat på eftersom han tycker att trädplantering är så bra samt att han uppskattade att få ett staket runt sina ägor. Många bönder går med i projektet bara på grund av staketen och är villiga att upplåta sin mark i 10 år eftersom marken blir mycket mer värd med staket. Även dessa träd som planterades för snart 2 år sedan är för små för att man ska ha upplevt den fulla bredd av ekosystemtjänster som de i inom kort kommer ge. Vi gav honom en sekatör vilket var mycket uppskattat. Vi kunde se att många träd skadats av macheten som han gick och viftade med, och Kahlil visade nu hur han med sekatören nu kan beskära träden på ett bättre och mer precist sätt.
Marciel berättar om sin plantering och sina framtidsplaner
David och Kahlil visade till sist hur man kontrollerar projektet på en s.k. ”sample plot”. Kahlil drog ut ett uppmätt rep på 7 meter och gick runt i en cirkel och tittade på vilka träd föll inom radien. Trädens omkrets och höjd mättes samt överlevnad och beskärning. Medan Kahlil mätte stod David bredvid och skrev in data direkt i sin lilla ”tablet”. I normalfallet är det den enskilde teknikern som gör detta jobb. Vi fick en särskild demonstration i hur det lilla verktyget för att mäta trädens höjd fungerar. Detta gjordes dock på ett intilliggande stort träd som inte ingår i projektet.
Johanna, Kahlil och David mäter en Leucaena
Dagen var händelserik och slutade inte här. Resten kommer i nästa inlägg. //Mårten
Den första dagen på vår långa resa runt Nicaragua bar det av till La Cumplida. Med på resan var jag, Mårten Lind från U&We, Johanna också från U&We, Erica Bertilsson från Arvid Nordquist samt Philippe Barreca från Arvid Nordquist. Först hade vi bara tänkt äta lunch för vidare färd mot klimatkompensationsprojektet i Limay, men lunchen blev förlängd. La Cumplida är kaffefarmen där Arvid Nordquist hämtar sitt ”single estate”-kaffe med samma namn. Farmen ligger inte långt från Matagalpa, Nicaraguas andra största stad, och resan dit från Managua var inte så lång. Sista biten var väldigt skumpig och den avslutades med en färd genom en lång allé med palmer och vid slutet av allén låg den. Man slogs direkt av den otroliga grönskan samt mångfalden i växtlighet och djurliv. La Cumplida är certifierad enligt UTZ och Rainforest Alliance och även om det inte innebär att kaffet är ekologiskt är miljö och hållbarhet första prioritet. Under lunchen njöt vi av de blommande träden, orkidéernana och fåglar. Höjdpunkten var Tucanen som flög fram och tillbaka. Tyvärr var den snabb som en pil och finns därför inte med på bild.
När vi sedan visades runt på farmen såg vi bland annat hur kaffet tvättas och behandlas för att sedan transporteras iväg till anläggningen där det torkas. Sedan åkte vi med bil rakt ut i den enorma odlingen (Nicaraguas största) och framåt klockan tre började alla plockare komma ut ur skogen och planteringarna med sina tunga säckar som vägdes och lastades upp på lastbilsflak för transport till tvättningen. Bönderna jobbar långa dagar som börjar med gemensam frukost runt klockan 5. Sedan går det ut i fält och är där hela dagen. Inkomsten för plockarna beror på hur mycket de plockar men i genomsnitt rör det sig om $10 per dag. Eftersom det är minst 1000 plockare som arbetar i ett par månader per år är skörden en stor apparat att administrera och en stor kostnad för farmen.
La Cumplida har också omfattande trädplantering. 300 hektar har beskogats med ca. 10 olika trädarter, främst inhemska ädelträarter som är FSC-certifierade. Liksom våra Plan Vivo-projekt bidrar de till klimatnytta, men här är man främst ute efter timmer samt att de ska ge skugga åt kaffet. Skuggkaffe ger ofta en bättre kvalitet berättade Philippe då den gör att kaffebönan mognar lite långsammare och i en stabil temperatur. På farmen är man dock noga med att det inte får vara för mycket skugga. Vi stannade vi en plantering där man precis gallrat och fått ner skuggan, vilken mäts i procent, från ca. 80% till 40% vilket är lagom för kaffet (se bild). Förutom att ge skugga är träden viktiga för att binda jorden och förhindra erosion i de branta sluttningarna.
Besöket vid La Cumplida avslutades med en flygtur i Clementes lilla Cessna. Det var bokstavligen talat en höjdare. Från höjd såg man hela farmen och kunde framför allt se att den jämfört med omkringliggande farmer fokuserat på miljö och träd. Omkringliggande farmer hade stora områden av monokulturer vilket La Cumplida in har. Väl nere på fast mark bar det av mot Limay.
Bilresan till Limay var otroligt lång. Den sista biten körde vi på vägar eller snarare stigar som var näst intill oframkomliga. Vi kom fram vid 9 istället för 5 som planerat och möttes av Kahlil som tog oss direkt till hotellet för middag och välförtjänt sömn. Kahlil hade dåligt samvete att hotellet hade dålig standard, men faktum är att det var väldigt charmigt. Jag sov gott under myggnätet men man vaknade tidigt av galande tuppar, vedhuggning, hästar som travade förbi, fåglar som sjöng och kor som råmade. Underbart!
På plats i Nicaragua. Resan tog 24 timmar. Nu efter en natt på hotell i Managua ska vi upp till klimatkompensationsprojektet i Limay. Först ska vi dock hinna stanna vid kaffefarmen La Cumplida där Classic hämtar sitt ”single estate”-kaffe med samma namn. Med på resan är Johanna från oss, Philippe & Erica från Arvid Nordquist och inte minst Solvatten som jag lyckats lirka genom och förbi otaliga kontroller och röntgenutrustningar. Följ med på resan vettja!
/ Mårten
År 1994, alltså långt innan Kyotoprotkollet kom till, började forskare från Edinburgh och Mexiko skissa på hur man på bästa sätt skulle kunna involvera fattiga småbrukare i betalningar för ekosystemtjänster. Man drog därmed igång ett projekt i Chiapas, Mexiko (projektet heter Scolel Té) som idag är det äldsta av sitt slag där småbrukare får betalt för de träd de planterar och sköter om. Träd som i sin tur ger klimatnytta, förbättrad biologisk mångfald, ger minskad erosion etc.
Idag hade vi besök av Sandie Fournier från miljöorganisationen Ambio som idag driver projektet. Vi och våra kunder fick höra hur projektet fungerar, hur det har utvecklats fram till idag och vilka planer som finns för framtiden. Den direkta nyttan av projektet är väsentlig för klimatet, miljön och inte minst ekonomiskt för de småbrukare som deltar. Projektet når ut till de allra mest marginaliserade småbrukarna som ofta inte har någon inkomst alls utan som lever direkt av det jordbruket ger, och som iom projektet kan tjäna några hundralappar per år genom sin trädplantering. Den indirekta nyttan är också påtaglig. Många organisationer har efterapat Ambio och startat egna Plan Vivo-projekt. Idag finns 17 st i lika många länder och i olika stadier av utveckling. Ambio och Plan Vivo är också en inspiration för regeringar runtom i världen och i diskussioner kring hur man tacklar problem kring avskogning och samtidigt tar hänsyn till lokalbefolkningens behov. Ambio-representanter är själva med och utvecklar Mexikos så kallade REDD-strategi.
U&We har förmedlat klimatkompensation genom trädplantering sedan 2006 och ser med glädje på när fler och fler människor, organisationer och företag vill slå ett slag för klimat, miljö och mot fattigdom genom att ansluta sig till oss klimatkompenserare. Det senaste exemplet såg vi på nyheterna idag, tulpaner som klimatkompenserats genom Vi-skogens Plan Vivo-projekt i Tanzania. Denna trend som vi ser är som tur är oberoende av hur klimatförhandlingarna går. Skuggan från misslyckandena i Köpenhamn, Cancun och nu Durban faller långt ifrån Scolel Té och Plan Vivo som oförtrutet växer sig starkare. Sandie fick tyvärr ingen klimatkompenserad tulpanbukett idag efter vårt seminarium, men det hade hon varit väl värd.
Följer debatten i DN som startade med en artikel av Filip Johnsson och där Martina Krüger och Stefan Henningsson idag kom med en replik. CCS och Kärnkraft ställs mot förnybara alternativ. Johnsson hävdar bland annat att ”alla tekniker behövs” och att det finns alltför stora reserver av kol kvar i marken, trots att vissa hävdar motsatsen, som inte kommer ligga kvar outnyttjade. Därför behövs kärnkraft och framför allt kol och CCS enligt Johnsson. Krüger och Henningsson hävdar motsatsen och stödjer sig på återkommande studier där de visat på att det ”går att ersätta dagens beroende av fossila bränslen och kärnkraft med ett hållbart energisystem”. Kärnkraft orkar jag inte debattera här men tänkte iaf skriva några rader om CCS kontra förnybart.
CCS finns redan idag, och kommer med stor sannolikhet bli större, särskilt i sådana länder där det finns stora fossila reserver och där lagringsutrymmen ligger i nära anslutning till utsläppskällorna. Det är ”helt enkelt för enkelt” att borra ett hål och stoppa ner CO2 om möjligheten finns lättillgänglig. Att tekniken ska bli så stor att den kan ta hand om merparten av växthusgasutsläppen från fossila bränslen känns dock osannolikt. Tekniken är i de flesta fallen oerhört komplex, särskilt när CO2 ska avskiljas på ett ställe, transporteras en lång sträcka, blandas med andra gasströmmar för att till sist injiceras i marken, ibland off shore. Ofta finns också svåra miljömässiga avvägningar att göra där det i värsta fall kan sluta med att man byter ut ett växthusgasproblem mot ex. ett miljögiftsproblem. Behöver jag tillägga att lokalbefolkningen där tekniken testas ofta är långt ifrån förtjusta. Att svenska staten genom Vattenfall ska satsa på CCS håller jag därför inte med om. Man kan ta ansvar på andra sätt bland annat genom att satsa på förnybara alternativ där kostnadsutvecklingen ser betydligt mer positiv ut än för CCS och Kärnkraft.
Ett begrepp som jag tycker tappas bort i debatten är risk, och där skillnaden mellan de alternativ som debattörerna föreslår är stor. Redan på förhand kan säga att jag propagerar för ”lågriskalternativet” 1 à la Krüger och Henningsson. Alternativen är:
1. En investering i förnybara energialternativ innebär ofta en hög investeringskostnad per kW medan den rörliga årliga kostnaden är desto lägre så länge solen skiner, vinden viner och vågorna skvalpar. Har man tur håller anläggningen i flera decennier med näst intill obefintliga kostnader.
2. En investering i framför allt kolkraft (som anses vara mest intressant ur ett CCS-perspektiv) innebär en relativt sett låg investeringskostnad per kW, men den rörliga kostnaden år från år är väldigt hög och dessutom oförutsägbar då marknaderna för olja, gas och kol är extremt volatila.
Alternativ 1 skulle med detta resonemang och för att dra en parallell till finansmarknaden vara energiframtidens svar på ett räntepapper. Stabil och förutsägbar ekonomi. Alternativ 2 skulle vara motsatsen, en högriskaktie. Kapplöpningen om världens återstående fossila bränslen är i full gång, vilket med stor sannolikhet kommer ge högre och mer instabila priser i framtiden. Ekonomin för dessa alternativ blir därför oförutsägbar och troligen högt, trots att den initiala investeringen kan te sig låg och därför lockande för de som inte har så lång framförhållning. Kraftverk ska dock helst stå och producera i några decennier och då gäller det ju att även då ha råd att köpa bränsle till kraftverket, även då priserna skenar.
Idéerna ovan är tagna från Bazilian & Roques. De kommer, genom att applicera portfölj- och riskbegrepp från finansmarknaden på energimarknaden, fram till att man kan reducera risken i världens energiportfölj radikalt. Detta genom att investera i förnybar energi. Boken är mycket läsvärd och mitt boktips till Johnsson, Krüger och Henningsson. Jag tror att dessa begrepp och relativt nya sätt att se på saken skulle kunna låsa upp det ställningskrig med två läger som råder. Liksom Johnsson tror jag att vi i dagsläget inte kan utesluta vissa tekniker. Det ser ju inte riktigt ut som om världssamfundet idag skulle kunna enas om att lämna alla fossila bränslen kvar i marken. Mitt stalltips är dock som sagt att CCS och fossila bränslen i hög grad kommer att diskvalificera sig själva genom höga kostnader och hög risk jämfört med sol, vatten och vind och därigenom utgöra en liten del av den globala energiportföljen 2050. Den som lever får se, bland annat jag om jag har förmånen att få bli 73.
Det är höstlov och ganska tomt och trist på kontoret. Tröstar mig med en kopp kaffe. Har svårt att sluta tänka på Korrespondenterna i förra veckan som målade upp en väldigt dyster bild av hur svårt många kaffeodlande bönder har det samt hur kaffet påverkas av klimatförändringen som innebär stigande temperaturer, skadeangrepp och annat. Det var inte så att jag blev överraskad. Vi har jobbat mycket med analyser av kaffeodling, inte minst för Classic under det senaste året. Det var nog bara så att när man fick se hur människor far illa i rörliga bilder så blev det mer påtagligt än att läsa om det i en rapport. Det verkar faktiskt vara så att kaffet som vi känner det är starkt hotat.
Odling av kaffeplantor i anslutning till Classics klimatkompensationsprojekt i Limay, Nicaragua - Property of Taking Root / EnRacine. Reproduced with permission
Vad gör då branschen? Löfbergs gjorde igår ett tufft utspel i Miljöaktuellt om att allt kaffe ska vara certifierat om fem år, vilket känns väldigt spännande. Classic har bland annat som mål att öka andelen certifierat kaffe och har börjat klimatdeklarera och klimatkompensera hela sitt sortiment för att driva på miljöarbetet. Analysen visar att nästan 80% av klimatbelastningen ligger i odlingsledet, mycket på grund av konstgödselanvändningen vid konventionell odling. Kimatkompensationen sker i Nicaragua i en region där man också tar en del av sitt allra bästa ”single estate”-kaffe. Starbucks ser att klimatförändringen hotar hela deras värdekedja och uppvaktar nu USA:s kongressledamöter och andra makthavare för att göra något åt problemet. Allt detta är positivt, men det är svårt för de producerande bolagen att driva detta om inte också konsumenterna drar sitt strå till stacken och ex. visar på bättre miljöengagemang och betalningsvilja.
Vad kan man då göra konkret som konsument? Själv dricker jag olika kaffesorter men det ska vara certifierat. Just idag dricker jag ett kaffe från Sackeus som är ekologiskt och rättvisemärkt, Eguale mörkrostade hela bönor. Gör det någon skillnad då kan man fråga sig. Ja, certifierat kaffe är bra miljömässigt, socialt och ekonomiskt. I en ny studie från COSA där man undersökte skillnaden mellan konventionella och certifierade farmer runtom i världen visade det sig framför allt att certifierade farmer ger bättre hälsa, säkerhet och ekonomi. Vad kan man göra mer? Det man kan börja mer är att dricka färre och dyrare koppar kaffe. I Korrespondenterna häromdagen reflekterade Johan & Nyströms Johan Ekfeldt kring huruvida kaffe är ett ”drivmedel eller njutningsmedel”. Kanske har vi som Johan säger gått alldeles för långt mot det tidigare. Vi svenskar dricker nästan mest kaffe i världen och har därför ett särskilt ansvar, och mycket av det gemene man dricker är säkerligen inte någon smakupplevelse. Kanske blir det en naturlig följd av stigande priser, men varför inte föregå den utvecklingen och bestämma sig för att ex. dricka ett par riktig goda, dyra och hållbara koppar kaffe om dagen istället för att bälga i sig sunkkaffe i syfte att ta udden av abstinensbesvären. Vad och hur mycket dricker du?
Jag sitter och följer blogginlägg från Emma från Arla som tillsammans med Göran och Jenny från U&W [you&we] besöker klimatkompensationsprojektet i Mozambique just nu. Arla kompenserar sin Yoggi Yalla genom att plantera träd i Mozambique och Arla har därför länge velat åka ner för att se hur projektet ser ut och på vilka sätt Arla bidrar till en hållbar utveckling i regionen. Deltar gör även Antalis som säljer klimatkompenserat papper.
Plantskola i Mozambique
Envirotrade som koordinerar projektet verkar vara en mycket bra värd och researrangören Good Travel har uppenbarligen planerat besöket bra. Besök hos bönder varvas med besök i skolor och mycket annat. Intrycken verkar vara omtumlande för Emma. Hon skriver bland annat: ”Man blir rörd över alla vänliga och tacksamma människor samtidigt som man känner sig otillräcklig. Man vill hjälpa mer… Så köp mer Yoggi yalla så att vi kan plantera fler träd och hjälpa fler människor.”
Själv är jag imponerad av att man överhuvudtaget kan blogga från en så avlägsen och isolerad plats samt att Emma tar sig tid att göra det när det finns så mycket att se och uppleva.
Följ Emma och de andra äventyrarna på Emmas blogg, men även här. För Göran och Jenny fortsätter äventyret i Uganda nästa vecka då man besöker Ecotrust och klimatkompensationsprojektet där.
I dagens DI går ZeroMission och Tricorona gemensamt ut och avlivar myten om att klimatkompensation är ett sätt att köpa sig fri från ansvar. Våra kunders och vår egen erfarenhet visar tvärtom att kompensation är en komplementär åtgärd som ligger utöver ett i grunden ambitiöst engagemang att reducera den egna klimatbelastningen. Kompensation uppges dessutom enligt kundundersökningar vara en katalysator som driver på det interna förändringsarbetet och skapar stolthet och motivation hos personal.
Utöver att påskynda klimatomställningen på hemmaplan sprider klimatkompensationsprojekten hållbar teknik och hållbara jord- och skogsbruksmetoder till utvecklingsländer. Projekten har mängder av positiva mervärden som följd. Skogsprojekten exempelvis syftar bland annat till att reducera fattigdom, förbättra biologisk mångfald och närmiljö samt lokala samhällens förmåga till anpassning inför kommande klimatförändringar.
Klimatkompensation är således ett sätt att bekämpa klimathotet på två fronter, dels på hemmaplan genom att påskynda utsläppsreducerande åtgärder, dels genom kompensationsprojekt som reducerar utsläppen i utvecklingsländer.
För några dagar sedan ägde Forest Day 4 rum i Cancun, i anslutning till de annars ganska lama klimatförhandlingarna. 1500 personer var samlade för att än en gång diskutera vad som måste göras för att rädda skogarna, klimatet och den biologiska mångfalden m.m. Detta behövs minst sagt. För trots överväldigande bevis för att det är ekonomiskt fördelaktigt att rädda skogarna och dess skatter, vilket bland annat TEEB har visat, fortsätter avskogningen. Under mötet var de flesta återigen överens om att strategin att förhindra avskogning är den billigaste och lättaste åtgärden att reducera växthusgasutsläpp. Detta förstärker bara den poäng Stern lyfte fram för flera år sedan, det vill säga att reducerad avskogning är den enskilt snabbaste och mest kostnadseffektiva utsläppsminskande åtgärden. Många hoppas på en global överenskommelse på det s.k. REDD-plusområdet i Cancun. Men Frances Seymour från CIFOR sade följande: ”While most of us still hope for an agreement on REDD this week, regardless of what happens in the negotiations, voluntary commitments and initiatives have a momentum of their own”. Kanske är det frivilliga åtgärder vi måste sätta vår förhoppning till och inte de globala överenskommelser som vi om och om igen förgäves väntar på?
När det gäller just frivilliga initiativ var det mycket glädjande för oss idag när Världsbanken redovisade tidiga lärdommar från REDD-plus och nämnde vårt projekt för frivillig klimatkompensation i Mexiko som heter Scolel Té, vilket är certifierat enligt Plan Vivo. Det lyftes fram som ett ypperligt och innovativt exempel på hur externa pengar, betalningar för ekosystemtjänster och klimatkompensation kan hjälpa bönder och samhällen i utvecklingsländer. I rapporten står det att: ”Such innovations need to be widely inaugurated in countless villages and regions for this approach to work for national-scale REDD-plus.” Det fina i kråksången är att Mexiko just nu tittar på Scolel Té och försöker dra lärdomar av det när man utformar sin nationella REDD-strategi, i ett dokument kallat Readiness Preparation Proposal (R-PP).
