Deltog igår på det nystartade nätverket Footsteps mingel i So Sthlms lokaler i Kungsträdgården. Deras uttalade målsättning är att dela med sig till alla av kontakter, lokaler, leverantörer, samarbetspartners, erfarenheter och principer. På plats fanns de tolv kvinnliga företagarna som alla anser att ett ekologiskt tänkande och etiska principer är självklara ingredienser för ett lyckat företagande.

Jag blev inspirerad och kommer att följa nätverket och de tolv företagen. Nätverket bjuder på inspiration och bra produkter för olika skeden i livet. Går du i giftastankar? Spana in Ecobrides hemsida och beställ ringarna hos Ekoguld. Har du småbarn (vilket många av företagarna i nätverket har) finner du schyssta ekokläder för de små hos ecoloco, bellio och by jezz. Småbarnstiden föder även andra behov som att bära barn och ostörd sömn. Kolla in Drottning Enar som snart lanserar en modern bärsele och Kurtis som bl a gör insynsskydd för barnvagnar.

Själv är jag i ett annat skede i livet! Är sugen på att börja prenumerera på en matkasse igen. Inser att Ecoviva uppfyller alla mina önskemål med 84% ekologiskt i kassarna! Nu även med biogasdrivna transporter. Har även saknat ekologiska dofter i parfymdisken. Ska skynda mig till MoonSun i Gamla Stan där Turkos dofter från Florascent säljs. Söker även efter Rich Hippie-återförsäljare i stan. Deras dofter ska också var ekoreko.

hildur.se "Grönt i alla former och färger"

Det jag nog brottas mest med i mitt ekoliv är kläder. Jag gillar kläder men vill shoppa lagom. Köpa kläder av god kvalitet som håller länge – s k slow fashion. Hoppas kunna hitta det hos Hildur, ekovaruhuset på nätet som också är återförsäljare till Dandelion och Erica Laurell.

Gemensamt för alla tolv är att de kombinerar affärer med miljö och etik. Det ligger helt i linje med vad vi på U&W [you&we] arbetat med sedan starten 1995 – miljödriven affärsutveckling.

Just nu erbjuder vi programmet Grönsamma affärer för små och medelstora företag, med fokus på kvinnor! Hoppas vi kan samverka framöver!

Årets första Klimatsalong på temat klimat och mode var välbesökt. Över 30 personer kom till Ekoteket för att lyssna på Maj-La Pizzeli, HOW och Lina & Sebastian Stjern, The Fair Tailor. Några av salongens stammisar kom, men väldigt många nya bekantskaper vilket förstås är extra roligt.

Maj-La tog oss på T-shirtens resa från bomullsplanta till sopa, vilket visade sig vara en lång och energikrävande väg. Utmaningarna längs vägen är flera. Väljer man bomulls t-shirts så följer hög grad av kemikalieanvänding och besprutning på köpet. T-shirts tillverkade i ekobomull är bättre ur kemikalieperspektiv men kräver lika mycket vatten i odlingen. Andra material framhölls som alternativ, t ex lyocell, hampa, ull. Men de flesta material har baksidor, speciellt när det blir storskalig produktion och masskonsumtion och ännu har vi en bit kvar till ett vagga till vagga tänk.

Som konsument kan det vara svårt att få en överblick. Kanske kan Made Bys styrkort för modebranschen vara ett sätt att finna transparent information. Made By är en NGO baserad i Nederländerna. Under tiden på Filippa K mindes Maj-La att de ofta tyckte att konsumenten frågade för lite. Så fråga på!! Alltid finns det någon som vet och vill svara.

Därefter fick vi lyssna till den annorlunda framväxten av The Fair Tailor genom att vara nominerade i Venture Cup som årets affärsidé. The Fair Tailor gör juste skräddarsydda skjortor i Nepal. Genom ett samarbete med Child Watabaran har man fått igång produktionen och även startat social verksamhet som syftar till att ge utsatta unga utsatta kvinnor en yrkesutbildning, The Fair Tailor Academy. På mindre än ett år har de unga sociala entreprenörerna Lina & Sebastian byggt en affärsverksamhet, en utbildningsverksamhet och ger nu även företag möjlighet att stötta specifika projekt och personer på plats i Nepal genom The Fair Tailor Partner.

Under de efterföljande bordsdiskussionerna kom både ris och ros. Även om jag tycker att diskussionerna var ovanligt avmätta. Några ämnen som kom upp var hur bra det egentligen är att förlägga sin produktion i ett fattigt land som Nepal? Det är ju bara ett uttryck för att söka billigast arbetskraft. Vore det inte bättre att satsa på utbildning? Kommentaren vid bordet var att erfarenhet har visat att det är svårt, kanske näst intill omöjligt att utbilda bort fattigdom.

Själv twittrade jag under hela salongen. Tyvärr utan några kommentarer eller repliker utifrån, men det har gett nya följare. Jag upplevde ändå att jag fick många bra tips under kvällen och kommer med stor nyfikenhet följa The Fair Tailors fortsatta utveckling. Kanske såg vi embryot till ett nytt kontrakt när en representant från byggföretaget Dipart undrade om de kunde beställa juste arbetskläder av dem. Jag kommer också att med spänning följa hur Handels arbete med hållbar utveckling formas. Idag finns endast valbara kurser i hållbar utveckling och tyvärr inga bland de kurser som är obligatoriska.

Att klimatarbete kan vara en lönsam affär har vi belyst flera gånger på vår blogg. I lördags skrev Jan Joel Andersson och Harry McNeil från Utrikespolitiska Institutet på SvD Brännpunkt om att ”klimathotet erbjuder aldrig tidigare skådade affärsmöjligheter. Deras inlägg gör mig hoppfull inför 2010 efter bakslaget i Köpenhamn. De undrar var de visionära svenska företagsledarna är som med nya affärsmodeller, innovativa produkter med en hållbar design kan bidra till en bättre värld?

Tänk om vi i Sverige efter det politiska misslyckandet i Köpenhamn kan se nya svenska industriella kluster växa fram likt det som hände i Sverige under slutet av 1800-talet. Jag tänker på idag svenska stoltheter som Sandvik, Atlas Copco, Ericsson, ASEA, SKF med flera. Andersson och McNeil menar att det är dags för Sverige och svenskt näringsliv att ta ledningen i en av vår tids viktigaste frågor – global uppvärmning. Om nya bolag tillåts att växa fram och gamla reformerar sig till de nya förutsättningarna vi står inför, med resursbrist och försvagade ekosystemtjänster, kan vi samtidigt sluta halka efter i OECDs välfärdslista. Svenska företag kan bli världsledande på hållbara produkter och tjänster, och innovativ teknik.

Då som nu krävs förstås lite hjälp på traven. Då fanns Johan August Gripenstedt, en liberal finansminister, skriver Per Gudmunsson på Signerat i SVD. Idag har vi istället politiker som slår undan fötterna för de nya bolagen! För vindkraftsbolag som O2 Vindel och Falkenberg är bifallet till tilläggsskatt på vindkraftskooperativ ett bakslag. De erbjuder en ny affärsmodell som inte går att jämföra med Vattenfall och EON, läser jag i Dagens Industri. Vi behöver således både modiga politiker och framsynta företagsledare.

Andersson och McNeil ger svenska industri- och företagsledare fyra tips som jag återger i sin helhet nedan:

• Ta aktiv ställning i denna viktiga fråga
• Gå samman och arbeta för en klimatneutral näringslivssektor i Sverige och världen
• Utveckla innovativa affärsmodeller för dagens låginkomstmarknader – framtidens tillväxtmarknader
• Reformera gårdagens affärsmodeller och bli världsledande med innovationer för tjänster och service, energisnåla processer, återanvändande, mer kvalitet och mindre slit och släng

För att detta ska hända behövs en radikal förändring byggd på fakta. Det är stora förändringar inom företag som måste till, omvärdering av befintliga strukturer och modeller. Förändringar har dock en tendens att mötas av motstånd. Med hjälp av filmen och workshopen Beyond the Line ges företag en god start i omställningen till ett hållbart företagande på riktigt. Vi kallar denna nya industriella revolution Eco-transition. Klimatkompensation och energieffektivisering i alla ära, men det räcker inte. Vi talar om att gå bortom lagomlinjen.

För mindre företag finns under 2010 ett program i hållbar affärsutveckling som kallas Grönsamma affärer. Det genomförs med stöd av Entrepreneur Sthlm och EU. Min förhoppning är att företag som genomgår detta program också kommer att vara framtidens vinnare i ett hållbart samhälle.

Så till sist Jens tankar och reflektioner om projekten.

Att driva projekt genom Plan Vivo i Chiapas är en fantastisk utmaning, fattigdom, hög nativitet, låg utbildningsnivå, korruption, zapatister och militärer, långa avstånd och misstänksamhet från folk att bli lurade på sin mark. ”Utlänningarna kommer att ta vår mark.” Det finns ingen tradition av att plantera träd, tidigare har det funnits tillräckligt med mark för att röja nytt när det behövts.

Det är ett jättestort tryck på naturen av alla människor och folk börjar märka att de tär på resurserna. Det börjar bli svårare att hitta ved till bränsle och en del får till och med köpa ved. De börjar också se att det blivit varmare och att regnperioderna är mer oregelbundna vilket försvårar odlingen.

Trädkramare i Mexiko

För mig var det intressant att höra Nicos funderingar kring detta. Att hans pappa inte hade behövt plantera, alltid hade kunnat så samma tid på året och att det fanns utrymme för hans söner att få mark. Nu tänker Nico på hur det ska bli för hans barn. Var ska de få plats, hur ska de få ved och virke? Det mina föräldrar gjort, kommer inte fungera för mina barn, förutsättningarna har ändrats. Det är sådana reflektioner som kan ge ett ändrat beteende och som Plan Vivo kan kanalisera på ett positivt sätt.

Vad gäller den sociala sidan så har jag ingen grund för jämförelse egentligen. Det jag såg var att de barn och vuxna jag mötte i båda byarna vi besökte såg friska och hälsosamma ut. Husen var i bra skick och det verkade ganska välordnat under omständigheterna. Det man ser när man åker förbi andra byar längs med vägarna visar på ett mycket sämre hälsoläge och sämre infrastruktur. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Kanske går folk in i Plan Vivo för att man är företagssam och vill göra något? Kanske ger Plan Vivo den där lilla extra inkomsten? Oavsett så behövs projekten, behoven är oändliga och Plan Vivo är mycket bättre än bistånd och bidrag.

Det enda tvivlet jag har och som jag tog upp är att sista utbetalningen och kontrollen är efter 8 år medan 25 år är den tid som behövs för att binda tillräckligt med CO2 enligt modellen. Även om det känns som om folk kommer att fortsätta och projekten får positiva bieffekter så vore det klokt att ha uppföljning eller annat i ett senare skede. Kanske också ett ekonomiskt incitament mot slutet.

Det finns effekter som är svåra att mäta men som jag tror är positiva. Träden växer jättesnabbt vilket ger snabba resultat och exemplets makt är stark. Jag tror det kommer att göra att fler vill plantera när de sett effekterna. Barnen får se och lära av sina föräldrar, hur planterar man träd, hur sköter man plantor, vad heter de olika träden och hur snabbt växer de. Kunskap som kommer att smitta av sig mellan generationer och skapa goda cirklar. Dessutom är det lite spännande med utlänningar och folk från San Cristobal som kommer och tittar och frågar – det ger status och stolthet.

Här följer det fjärde blogginlägget om Jens Johanssons besök i vårt trädplanteringsprojekt i Chiapas, Mexiko.

Jag frågade Nico om han märkte någon skillnad på antal djur och fåglar. Själv såg jag en hel del fåglar, en rovfågel som cirklade ovanför, fjärilar och ett getingbo i ett av träden. Nico sa att det kommer mycket fåglar till hans skog för att söka skugga under den varma(re) årstiden. Området har också två bäckar som flyter igenom vilket gör området rikt på olika arter. För mig verkade det också som om de som är med i Plan Vivo tänkt efter kring miljöfrågor vilket smittar av sig på övrigt beteende. Dock är ju varje enskilt område enbart på några hektar, vilket vart och ett är för lite för att skapa yta för större djur. Så det är viktigt att inse att Plan Vivo inte handlar om återskapande av regnskog utan att göra odlingar mer diversifierade och resilienta. Genom att blanda in skog får folk flera inkomstkällor och blir mindre känsliga för prisförändringar på t.ex. kaffe.

Efter att ha ätit lite med Nicolas och fått en förevisning av spisen som spar 50% av bränslet och gör att de slipper få in röken i köket, åkte vi ca 30 minuter på delvis mycket skumpiga vägar till nästa bonde – Gaspar. Gaspar bor i en liten by med sin familj på 8 barn. De provar ett nytt koncept för Ambio. Han har fruktträdsodling med apelsiner och carambole och har sedan 1,5 år planterat träd in emellan för att i framtiden få virke. På sitt mycket backiga område har han också planterat majs där det förut var degraderad jord efter ranchhållning. Runt om majsodling har han planterat träd på ett sätt som kallas ”Circo de Vivo”.

När vi var på väg att lämna Gaspar och hans familj kom några killar i 20-årsåldern springande. De var i byn för att bygga en skola och hade spelat fotboll på kvällen. En av killarna hade precis brutit benet och hade mycket ont. Vi körde honom till sjukhuset i Palenque liggandes bak på pick-upen, ingen rolig upplevelse på den vägen, varje gupp gjorde att han skrek av smärta. Jag hann träffa honom i alla fall dagen efter och han mådde bättre och var på väg hem till Tuxtla med buss, hoppandes på kryckor.

De tidigare blogginläggen finner du på länkarna, vägen till Chiapas, samtal med personal på Ambio och besök i Arroyos Palenque.

Jens Johanssons reseberättelse går vidare. Tidigare blogginlägg nr 1 och 2 finns att läsa längre ned.

Nicolas Hernandez Lopez, Ulysses Ramirez, Elsa Esquivel och jag möttes redan kl 7 för att börja resan till byn Arroyos Palenque. Färden tog 5 timmar, en sträcka på mindre än 20 mil.

Först besokte vi Nicolas Rodriguez Lopez som varit med från starten och nu är regional tekniker, dvs driver projekten lokalt. I Arroyos Palenque deltar 27 av 95 bönder i Plan Vivo. Nicolas visade hur dom går tillväga när de har utbildning och introduktion för nya bönder. En mycket viktig del i projektet eftersom det är då man bygger upp kunskap och stämmer av värderingar. Att få in rätt personer i projekten är avgörande för om det ska lyckas eller inte. Man vill inte få personer som bara är ute efter ersättningen för kol utan som vill mer. Nicolas lägger hellre mer tid i början med fler diskussioner och besök, som kan ta timmar att gå till, än att folk hoppar av när arbetet börjar. Han beskriver också vad det innebär att plantera och sköta plantorna utifrån sin egen erfarenhet. Teknikerna trycker också på att de som planterar måste ha tillräckligt med mark för att kunna odla vad de behöver för mat och försäljning, annars kommer man bara att röja bort träd när det kniper.

Det som är underligt är att varken han eller andra tidigare planterat alls och inte ens kommit på idén. Bönder har alltid röjt och tagit ned träd, att plantera har inte funnits på kartan.

Nicolas tog med oss till sin mark som låg ca 10 minuter från byn där han hade tre områden, 0,5 ha med kaffe, 0,5 med majs och 1 ha för boskap. Dessutom har han mark som inte är en del av Plan Vivo. Desas områden planterades 2001 och visar på en häpnadsväckande spännvidd. En del träd är tjocka som 80-åriga svenska träd, medan andra är smala. Vilket helt beror på vilka arter som planterats. Plantorna sköttes och ansades så att de skulle ta sig och växa rakt och högt.

Kaffeområdet har höga träd som skuggar, minskar skörden men ger anda utbyten. Majsområdet kan de ha majs på under de första 4 åren, därefter skuggar träden för mycket och nu är det bara träd. Boskapsområdet betas av djur som helst inte ska skrapa hornen mot stammarna. Så djuren kom först efter några år då trädplantorna vuxit på sig.

Fortsättning följer…

Har precis träffat Ulla Hamilton och signerat Stockholms Stads klimatsamarbete med och för företagare, Klimatpakten. Syftet med samarbetet är att vi som lever och verkar i Stockholmsområdet kraftsamlar kring klimatfrågan och alla företag som deltar ska minska sina utsläpp med 10% till 2011. Idag har över 100 företag anslutit sig till Klimatpakten, där samarbete och utbyte mellan företag uppmuntras. Gå med du också!

Men det här räcker tyvärr inte. Vi måste bortom energieffektivisering, minskning av pappersanvändning och försöka se vad som behövs för att nå det fossilfria samhället 2050. Fossilfritt 2050 är ett utmanande mål, minst sagt. Men det kan ju delas upp och vi företagare kan ställa upp bakom EUs mer utmanande bud om 30% till 2020, på hemmaplan, som Greenpeace ber våra ledare om på Dagens Industris debattsida. Gör vi det påbörjar vi också resan bortom lagom och gör det vi så länge pratat om. Vilket Jan-Peter Bergkvist på Sleepwell så vist nämnde under Klimatpakten idag, vi måste börja leva som vi lär – ”Walk the Talk” – helt enkelt. Det räcker inte som Bo Albertsson skriver i en krönika i Dagens Media – att kommunicera sina åtaganden mer. Om kommunikationen kommer utan handling är risken att hållbarhetsfrågorna bara blir tomma ord.

Passar därför på att tipsa om två möjligheter till utveckling i rätt riktning som stora och små företagare har under 2010. Grönsamma affärer är ett program i hållbar affärsutveckling för små- och medelstora företag som U&W [you&we] genomför tillsammans med ESAM inom ramen för ett EU-finansierat projekt som drivs av Entrepreneur Sthlm.

För större företag rekommenderar jag filmen Beyond the Line. I filmen kommer både vetenskapen och de goda exemplen till tals samt att man får verktyg för att arbeta med hållbar affärsutveckling. Vill man veta mer om filmen som utvecklings seminarium är Göran Wiklund rätt person att prata med!

Vår kollega Jens har nu träffat Elsa Esquivel och Nicolas Hernandez Lopez på Ambio. Här följer hans reseskildring från trädplanteringsprojektet i Mexiko.

Idag har jag träffat Elsa som är ansvarig för projektet och Nicolas som är teknisk rådgivare och ansvarig för teknikerna på Ambio. De berättar att trädplanteringsprojektet i Mexiko uppkom ur ett projekt för kaffeproducenter redan 1997.  Ambio som startade året efter gör också andra saker förutom planteringsprojekt, t ex skogsbrandsförebyggande och -begränsande projekt, naturvårdsprojekt. Alla projekt bygger på småskalighet och samverkan med lokala grupper.

Projekten ligger i områden med hög biodiversitet. Idag pågår ca 50 projekt med 700 lokala små producenter som omfattar runt 3000 familjer, eftersom en del projekt drivs av kollektiv. Under 2010 räknar man med att ca 100 producenter tillkommer. En långsam tillväxt är och har varit viktigt för dem. På Ambio arbetar 15 personer. Sju av dem är regionala tekniker som ofta är ute i projekten och ger stöd, gör s.k Plan Vivos och verifierar att projekten utvecklas enligt planerna. Teknikerna kan de lokala förhållandena väl och pratar de lokala språken (manga).

Jag frågade vad det är som gör projekten uthålliga och vilka drivkrafter som finns för att få igång projekten. Elsa berättar att det måste finnas eldsjälar som vill vara med oavsett klimatpengarna. Klimatpengar är dock avgörande för att få med tveksamma och för att verkligen dra igång. En annan mycket viktig del av projekten är den utbildning som ges i början av projekten till de medverkande producenterna och familjerna, detta ger en förståelse för miljö, klimat och resursfrågor. Det svåraste i alla projekt är den sociala delen, att få grupperna att fungera till exempel. Om det finns en bra etablerad grupp blir projekten alltid lyckade. Om det inte finns blir det ofta problem. Dock är det samtidigt så att projekten i sig bygger upp starkare grupper och en social struktur.

Vi pratade också om möjligheterna att få till en starkare koppling mellan projekten och våra kunder. Ett sätt skulle kunna vara försäljning av produkter från projekten till våra kunder. Det bästa från Mexiko är kanske kaffe? I Sierra Madre finns projekt med högklassigt kaffe.
Ambio har planer att dra igång ett eller två REDD projekt och har sökt finansiering för detta. Det ena ligger i norra Chiapas och det andra skulle vara mot gränsen till Guatemala, där finns ett område som är utsatt för tryck från bl.a biobränsleprojekt och palmoljeplantering som subventioneras av delstatsregeringen.

Imorgon åker Elisa, Nick och jag  ca 4 timmar till Palenque och besöker några olika producenter.

Jag hoppas att Jens har med sig fotografier när han kommer hem igen!

Vår kollega Jens befinner sig just nu hos vårt trädplanteringsprojekt i Chiapas, Mexiko. Vägen dit var lång!

Kom fram hit till San Cristobal de Las Casas igår vid 5 efter att ha lämnat Miami tidigt på morgonen och mellanlandat i Mexico City. Jag hade glömt vilken smutsig luft den staden har – helt fruktansvärt! Landade sedan i Tuxtla och tog bussen upp till denna vackra stad i bergen. Det såg väldigt torrt ut på vägen hit, många fält med torkad majs.

Det regnade när jag kom fram så jag tog mig till hotellet. Gick runt lite på stan och insöp atmosfären.  Nu på morgonen ska jag gå till Ambios kontor och jag hoppas någon är där. Fick inte tag på min kontaktperson igårkväll – men det brukar lösa sig.

Jag kommer genom Jens att berätta mer om besöket i Chiapas så snart han hör av sig igen.

Under hösten har vi testat att twittra live från Klimatsalongerna på Ekoteket. Inte så svårt och framförallt väldigt roligt när interaktionen med andra twittrare kom igång. På höstens sista salong pratade vi om vad var och en av oss kan göra för att dra ned på sin energiförbrukning och därigenom sänka sin klimatbelastning.

En svensk släpper i genomsnitt ut 10 ton CO2e/år. Då är även vår konsumtion inräknad. I det första diagrammet till vänster ser man hur utsläppen fördelar sig på att bo, äta, resa och shoppa. Det andra diagrammet visar fördelningen av kostnaderna för hushållen. Källa: NV.

För att nå en hållbar nivå bör vi ligga på ca 1-1,5 ton CO2e och år. Den nivån hittar man enbart bland länder i Afrika idag, där somliga ligger så lågt som på 600 kg CO2e per person och år.

Den kollektiva känslan både bland de fysiskt närvarande på salongen och våra vänner på Twitter var att det kändes rätt hopplöst. Vad kan man göra då? Susanna Elfors på Asfaltblomman tyckte det var viktigt att fokusera på de stora frågorna, resorna, och inte fastna i detaljer, som vilken mat som var bäst. Avstår du en långresa så sänker du dina utsläpp långt mer än maten. Några av oss hade dock snöat in på maten och ekonomin. Diskussionerna handlade bl a om pengar, potatis och ris! Kalla fakta är att potatis är bättre för klimatet än ris. Men potatis som inte är ekologisk påverkar Östersjön och övergödningen. Ny kunskap för många av oss var att det finns klimatsmart ris. Sumpris som är vanligt i våra butiker, släpper ut massor av metan. Bergsris däremot är fin-fint för klimatet. Är tyvärr inte så vanligt i Sverige.

Vi pratade också om att det är fråga om värderingar, inte bara pengar. Hade vi suttit här på 70-talet hade många av oss rökt runt bordet. Det gör vi inte idag. En förändring som har gått väldigt fort. Kommentarer från Twitterflödet var bl a mindre produkter, mer tjänster. För vi vill ju hålla ekonomin igång, trots allt.

Idéer kom upp att klimatsalongerna framöver skulle bli mer av samtalssalonger där vi i grupp kan prata av oss om vår klimatångest. Låt oss se vad vi hittar på till våren när Klimatsalongerna drar igång igen i samarbete med SVN på Ekoteket.