U&W [you and we] Blogg

Glädjande men överraskande att EU-kommissionen har beslutat att stoppa användningen av den hälso- och miljöfarliga kemikalien bisfenol A i nappflaskor. Överraskningsmomentet ligger i att EU:s ansvariga myndighet EFSA så sent som i somras återigen bekräftade sin bedömning att det var ok att plasten i nappflaskor innehöll hormonpreparat. Hälsokommissionär John Dalli körde helt enkelt över livsmedelsmyndigheten, när medlemsland efter medlemsland aviserade nationella förbud.

När bisfenol A togs fram av kemiindustrin för femtio år sedan användes den som aktiv substans i p-piller. Ett par decennier senare hade de det dåliga omdömet att tycka att den lämpade sig som material i nappflaskor. Hormonpreparatet lämnar plasten när flaskan fylls med varm välling eller bröstmjölksersättning. Och spädbarnet matas med p-piller.

EU:s förbud rör bara en liten del av vår användning. Bisfenol A är en av de största kemikalierna i världen. Därför är det viktigt att den övriga användningen också ses över. Som när bisfenol A-plast hälls ner i de gamla vattenledningsrören när det är dags för stambyte, det som kallas ”lining”. Plasten anpassar sig smidigt efter alla krökar i rörsystemen och härdar på plats. Vet någon hur mycket av det gamla p-pillret som har lösts ut i dricksvattnet när vi öppnar kranen i lägenheten?

Jag var på disputation idag på KTH. Lars Hedström som också jobbar på Direct Energy lade fram sin avhandling om bränsleceller och biogas. Två riktigt positiva intryck tar jag med mig därifrån. För det första så är det kul att det görs sådana enorma framsteg vad gäller kostnader, energidensitet och verkningsgrad. Kanske får vi snart se denna gamla relik till uppfinning i verkligheten? För det andra var det bra att disputationen hölls på svenska. Alltför ofta tycker jag man flyger in opponent och betygsnämnd från världens alla hörn i onödan. Ofta har vi den expertis vi behöver på hemmaplan. Att jag förstod precis vad som sades var en positiv bieffekt. Grattis Lars till ett bra försvar av avhandlingen och förhoppningsvis får vi nu mer tid att tala om hur vi kan få Sverige och svenska företag att i högre grad inse vikten av ny teknik såsom bränsleceller, PV och vindkraft. På dessa områden är nämligen Sverige ett u-land.

Norges ”månlandning” i form av avskiljning och lagring av koldioxid från kraftverk (också kallat CCS från engelskans CO2 capture and storage) som Stoltenberg och andra skrutit om i många år skjuts på framtiden. Inte förrän 2014 kommer beslut tas om huruvida gaskraftverket i Mongstad får CCS eller inte, och då kan den inte vara verklighet förrän tidigast 2018. Vad som får den norska regeringen att tveka är inte helt känt, men enligt ett statsråd handlar det om ”praktiske realiteter rundt et av tidenes største industriprosjekter”.

Ännu råder stora vetenskapliga osäkerheter kring säkerhet, kostnader, acceptans och ekonomi. Nyligen publicerades en studie av amerikanska forskare i Journal of Petroleum Science and Engineering där man visar att potentialen för CCS är gravt överskattad. De gick så långt som att kalla CCS ”a profoundly non-feasible option for the management of CO2 emissions”. Trots att studien kritiseras från många håll visar den på de många osäkerheter som råder, vilket kanske bidrar till Norges tvekan. Frågan är dock hur länge denna tvehågsenhet kan fortsätta. Som ett av de största olje- och gasexporterande länderna i världen har de ett enormt ansvar att utveckla teknik så att bränslena på sikt kan eldas på ett miljömässigt bättre sätt. Även om ett totalt stopp av utvinning av fossila bränslen är en miljömässigt mer attraktiv väg att gå verkar den inte vara politiskt gångbar. Monbiot har kallat ett sådant utvinningsstopp för ”leaving fossil fuels in the ground” och beskriver det skämtsamt som en revolutionerande teknik och säker form av CCS, där kolet olikt kol i form av CO2 inte riskerar läcka som vid vanlig CCS. Tvärtom satsar Statoil och Norge på utökad utvinning, bland annat i Kanadas tjärsand som av många anses vara den smutsigaste och mest klimatskadliga industriella aktiviteten. Norge måste bestämma sig. Ska man fortsätta ta upp kol ur marken måste CCS testas och utvecklas snarast.

Utvecklingssprång eller ”leapfrogging” som det också kallas är ett begrepp som ofta används när man pratar om utvecklingsländer som ofta står inför möjligheten att hoppa över steg i utvecklingen som västvärlden har behövt gå igenom. Ett konkret exempel finns inom området telefoni och bredband där många länder helt hoppat över trådburna system och gått direkt på trådlösa. I miljösammanhang hoppas många att de på samma sätt ex. ska hoppa över trådburna centraliserade elsystem baserade på kol och gå direkt på självförsörjande öar av vind- och solkraft, hoppa över skorstenar med utsläpp av koldioxid och gå direkt på CCS samt hoppa över glödlampor och satsa direkt på diodbelysning. Det sist nämnda exemplet på utvecklingssprång är för övrigt inte bara aktuellt för utvecklingsländer. Det verkar högst aktuellt även här i Sverige där vi nu har chansen att hoppa över användningen av de ifrågasatta, nervskadande och högt strålande lågenergilamporna och gå direkt på LED som levererar skönare ljus och lägre energiförbrukning.

Även om jag själv väljer att ”leapfrogga till” LED frågar jag mig varför den Schweiziska studien av strålning från lågenergilampor fick sådan uppmärksamhet. Vem fick panik av budskapet att man nu måste hålla sig 30 centimeter ifrån en lågenergilampa? Jo, bland annat SvD som tyckte att nyheten var förstasidesstoff och som idag kallar tekniken osäker. De nya rönen fick mig att inse att jag nu måste bete mig PRECIS SOM VANLIGT när jag står inför hotet lågenergilampan. Gör det ni också.