U&W [you and we] Blogg

Vår miljöminister kan tänka sig att Sverige röstar för att en begränsad valjakt ska få förekomma. Anledningen är att Norge, Island och Japan inte följer det förbud som finns utan fångar valar men kallar det forskning. Är det rätt att internationella samfundet sanktionerar att dessa länder struntar i överenskommelser och valfuskar? Carlgren själv tror att på detta sätt valjakten ska minska. Men vad säger att de tre länder som bedriver tjyvjakt inte kommer att fortsätta med sin ”forskning” utöver den kvot som de nu med det här förslaget kommer att tilldelas? Vore det inte bättre att i kraftigare tonläge fördöma det som pågår? Och kräva att de tre länderna redovisar sin forskning?  Jag hoppas att det internationella samfundet går emot Sveriges förslag!

Mitt i eländet med rapporter om att detta är USAs största miljökatatrof och att oljefontänen sprutar ut dubbelt så mycket som man tidigare trott frodas humorn. Senast en film från BPs huvudkontor som jag skrattade rått åt.

Så står det faktiskt.

90 knubbsälar ska skjutas för att skydda ålfisket – inte för att skydda ålar. Annars skulle man ju tycka att det är ålarna som ska skyddas och inte ålfisket med tanke på att ålarna är akut hotade enligt artdatabankens rödlista. Akut hotad är steget för nationellt utdöd…

Det är med sorg i hjärtat man läser om att FN’s organisation mot handel av utrotningshotade djur (CITES) inte kunnat besluta om att stoppa all handel av blåfenad tonfisk.

Anledningen är att det skulle drabba fisket för hårt? Har vi hört det förut? Nationer som Japan och Kanada stoppade det beslut som forskare rekommenderar för att se till sina egna kortsiktiga intressen.

Lite fakta om tonfisk från Wikipedia som kanske stämmer till eftertanke nu när vi verkar bli den sista generationen som lever samtidigt som tonfisk. För våra barnbarn riskerar den att bli ännu en dront.

Tonfisken var vanlig längs svenska västkusten på 1940-50 talet och besökte på 1960 talet fortfarande Skagerrak och Kattegatt  regelbundet under juli-september men har under senare år inte påträffats i svenska vatten.

Den är en av de största havsfiskarna och uppges kunna nå en längd på upp till 3 meter, samt en vikt på upp till 600 kilogram.

Nobelpriset i ekonomi har för första gången någonsin gått till en kvinna!

Lika unikt är det att nobelpriset i Ekonomi går till forskning om miljöresurser. Professor Elinor Ostrom på Indiana University, USA, har forskat kring hur människor förvalta gemensamma naturresurser och hur ekosystem kan kollapsa på grund av vanvård. Elinor Ostrom sitter också i Stockholm Resilience Centers styrelse.

Det är kunskap som vi är i mycket stort på behov av när vi nu förvaltar vår planet på ett sätt som hotar vår framtid. Elinor Ostrom har bland annat forskat om överfiske och dess bakomliggande mekanismer. Hennes resultat är förhoppningsfulla – det finns sätt och former att förvalta gemensamma resurser utan att förstöra dem. Vad Elinor Ostrom betonar är att lokalbefolkningens organisation är av stor vikt för att förvaltningen ska bli framgångsrik. Hennes nobelpris visar också att priskommittén har börjat förstå att vår förvaltning av ekosystemen är basen för alla ekonomiska värden i vårt samhälle.

Läs också på Stockholm Resilience Centers hemsida, där är även en intressant film med Ostrom!

Se också GöteborgsPosten som har en utförlig artikel om Ostrom. Där nämns även forskningsprojektet med räkfiskare i Gullmarsfjorden som med en Ostroms metodik förvaltar räkfisket i fjorden. Tack vare detta kunde jag i somras för första gången äta hållbart, närfiskade Gullmarsräkor. Jag måste säga att de smakade mycket godare än de andra ”ful-räkorna”!

Se även Sverker Sörlins artikel i DN och artikeln i Vetenskapsrådet!

 Elinor Ostrom har fått ekonomipriset till Nobels minne för sitt arbete att studera  hur gemensamma tillgångar som  är gratis tas omhand. Hennes forskningsresultat pekar på att marknaden inte löser denna uppgift  särskilt väl och att heller inte statliga interventioner är framgångsrika. Däremot kan de som har ett intresse i tillgången ofta på ett bättre sett hantera överuttag och hålla  efter dem som missbrukar resursen. Detkan röra sig om föreningar, samfälligheter eller  andra gemenskapsformer som löser uppgiften bättre.
Det är i grunden ett positivt budskap, men jag blir förbryllad. Det första jag tänker på är fisket. Det påstås att Ostrom studerat fiskerinäringen, men exemplet Sverige är inget exempel på att de som fiskar lyckats begränsa uttaget. Tvärtom. Andra exempel är bristande vattenförsörjning i många delar av världen. Jag önskar att hon kan visa att hennes teorier eller resultat kunde gäller utsläpp av miljögifter, skogsskövling och klimatfrågan. Där har inte som jag vet frivilliga intresseorganisationer kunnat åstadkomma några lösningar. Alltså en forskning som inte reflekterar det man ser när man tittar sig omkring. Är det någon som ser något annat? Tills jag får det belagt måste jag nog anse att hennes teorier inte är särskilt generella. Även om hon verkar vara en härlig 76-åring!

Människan har i alla tider gått längs stränderna och tagit vara på det som flutit iland. Vi har alla fascinerats av tanken att hitta flaskpost med spännande meddelanden eller kartor över gömda skatter. Under sommaren var jag i Venedig (vilken fantastisk stad) och bodde då på Lido di Venezia, en ö strax utanför. Också jag gick längs stranden och fann drivgods.

Jag fann en hel del, men tyvärr är det så att det jag fann inte var värt att ta vara på. Plast i alla dess former dominerade, stort och smått – petflaskor, burkar, gamla nät, påsar.

En del nytt, annat gammalt, det är ju tyvärr så att plast inte bryts ned utan bara finfördelas. Under tiden samlar det på sig miljögifter och fiskarna tror det är föda. Undrar vart det tar vägen sen…

Inget nytt som denna video visar, men det har inte blivit bättre sedan 2001. Är det ett lokalt italienskt problem? Ekot rapporterade igår om plast i svenska vatten.

Så på sätt och vis så fann jag flaskpost med ett intressant meddelande på stranden utanför Venedig.

Idag kan man läsa i SvD om Artdatabankens prognos för 2010 för hotade fiskar i svenska vatten. Det är den preliminära bedömningen som offentliggjordes i juni som det skrivs om.

 Torskens återhämtning i Östersjön har fått stor uppmärksamhet och en del verkar tro att nu är det bara att tuta och tråla! Då kan det vara intressant att se att tre fiskar bedöms som regionalt utrotade – bland dom Hälleflundra. Fem fiskar bedöms som akut hotade, en av dem är pigghaj. Det borde få vem som helst att ramla ur hängmattan.

 Ett flertal miljöorganisationer vill att man bland annat skapar fredade zoner för fisk. Om man betänker hur trålning går till så förstår man varför. När man bottentrålar skrapar man botten med tung utrustning och får i princip upp allt som råkar komma i ens väg – arter lever ju faktiskt inte åtskilda som i fiskdisken.

Bomtrålning är en speciellt skadlig form av bottentrålning som går ut på att man pressar och i princip river upp botten för att få fram all bottenlevande fisk. Dels förstör man botten och dels får man upp en himla massa bifångst som sedan dumpas – tänk om man jagade på det sättet…

Politiker hänvisar ofta till EU och att vi inte bestämmer själva över vårt fiske och det stämmer nog i många fall, men när det gäller fredade zoner så är det bara att tuta och freda!

Jag befinner mig på Island. Jag vet inte, men efter första dagen som bland annat inkluderat ett besök på universitetet där vi fick lyssna till vad som pågår på området geotermisk energi så tycker jag mig ana en macho-kultur när det kommer till fiske- och miljöfrågor. Den första person jag träffade sade att Greenpeace-människor inte är välkomna på Island. Gapskrattandes sade han också att han nyligen skjutit en delfin på skoj när han var ute och sköt sjöfågel och att han sen hade fullt sjå att gömma den döda delfinen från patrullerande fartyg i hamnen. Det var inte så svårt att hålla sig för skratt. När vi sen gick ut och åt fanns det fullt av rödlistade arter på menyn överallt inklusive diverse valar och hajar. ”Färskur fiskur” i all ära, eftersmaken är inte den bästa. Hoppas på bättre intryck av Island imorgon från hästryggen.

Min kollega från KTH, Johannes Person som jobbar med lågenergihus