Papper är något alla företag behöver. De som förbrukar stora mängder börjar allt mer bekymra sig över hur mycket man gör av med. Storbolag har slutat att automatiskt skicka ut bokslut och periodrapporter till aktieägare. Allt mer brev och information läggs ut på nätet i stället för att läggas i lådor. På så vis spar man både kol och kulor. I fråga om koldioxid är en grov måttstock 1 à 2 kg CO2 per kg papper.
U&W [you&we] har nu ett avtal med Map Sverige, den största pappersgrossisten, som innebär att tryckerier kan erbjuda kunderna papper som klimatkompeseras av oss genom vårt initiativ ZeroMission. Det sker genom att träd planteras i Moçambique i samarbete med småbönder under strikt kontrollerade former. Så nästa gång du nödvändigtvis måste lägga en beställning av kataloger eller broschyrer kräv att de ska vara klimatkompenserade!

Politiker blir glada när de hör ordet biogas. Det ger energi med minsta möjliga klimatpåverkan. I Tyskland får bönder som ställer om till att odla grödor för biogas, främst majs och energigräs, 20 års garanterat leveranspris. Omfattande arealer odlas nu upp. Men biodlare har lagt märke till att bisamhällena går under i områden där dessa grödor odlas. Nu slår de tillsammans med forskare larm. När bina under sommaren ska dra in nektar finns det inga blommor. Den GMO-majsen ger nämligen ingen blomning och bina svälter ihjäl och binäringen likaså. Biodlare flyttar sina kupor in till städerna för att få honung från trädgårdar och parker, landsbygden fungerar inte längre. Gamla majssorter har försvunnit eller finns möjligtvis i genbanker. Solros skulle kunna vara en alternativ biogasgröda, men den industriella solrosen ger ingen nektar. De gamla sorterna har också försvunnit. Det är inget mindre än en katastrof för biodlingen som nu uppdagas.  I Sverige bör vi noggrant följa det som sker, eftersom vi kommer att hamna i samma fälla i de stora jordbruksområdena i Sydsverige, Östergötland och Västergötland, när politikerna ska stödja produktionen av grödor för  biogas. Finns det en lösning så att vi får både bi och gas? Annars kommer det att bli “Tyst sommar”.

Så här års är det inte utan att man drömmer sig bort till sol och värme och kanske till en ångande regnskog med färgsprakande fåglar, spännande djur och en bedövande grönska.

Risken är bara större och större att denna dröm blir omöjlig att uppfylla. Avskogningen fortgår med oförminskad styrka och förlusten av biologisk mångfald är i många fall oåterkallelig. Dessutom står avskogningen för upp till 20% av utsläppen av växthusgaser.

Man kan bli deprimerad för mindre, speciellt när man vadar i snömodd och våren känns långt långt borta…

Då kan det vara upplyftande att veta att det händer positiva saker. Nyligen presenterades första rapporten från Forest Footprint Disclosure, ett initiativ skapat för att driva på företag att redovisa indirekt påverkan från träprodukter, kött, sojabönor, palmolja och biobränslen i sina produkter. De flesta kossor äter ju sojabönor för att växa fort. Glass, kosmetika och mat innehåller ofta palmolja och biodiesel kommer från växter som har vuxit någonstans. Allt detta bidrar till avskogningen.

När det gäller palmolja så finns det idag tillgång till certifierad palmolja enligt RSPO. 1 miljon ton har producerats – nu gäller det bara att denna palmolja efterfrågas. Fråga i butiken om den produkt ni köper innehåller palmolja och om den i så fall är certifierad. Oftast står det bara vegetabilisk olja i innehållsförteckningen som kan betyda allt från rapsolja och olivolja till palmolja. Ställ krav, producenterna har alternativ!

Var och varannan dag står det att läsa om miljonbonusar som betalas ut både av privata och statliga företag. I något fall var bonusbeloppen större än utdelningen till aktieägare. Ordet tondöv har fått en ny innebörd, dvs. styrelser och ledningar som inte inser vilken negativ effekt dessa utbetalningar har på kunder och allmänhet och de risker det innebär för varumärket. Om denna tondövhet är så stor inom detta område kan man fråga sig hur det står till med förmågan att läsa av vad som sker inom CSR, miljö, etik, klimat, mångfald, ekosystemtjänster osv. och förstå vad som förväntas av bolagen. Är tondövheten lika utbredd här?

Så till sist Jens tankar och reflektioner om projekten.

Att driva projekt genom Plan Vivo i Chiapas är en fantastisk utmaning, fattigdom, hög nativitet, låg utbildningsnivå, korruption, zapatister och militärer, långa avstånd och misstänksamhet från folk att bli lurade på sin mark. ”Utlänningarna kommer att ta vår mark.” Det finns ingen tradition av att plantera träd, tidigare har det funnits tillräckligt med mark för att röja nytt när det behövts.

Det är ett jättestort tryck på naturen av alla människor och folk börjar märka att de tär på resurserna. Det börjar bli svårare att hitta ved till bränsle och en del får till och med köpa ved. De börjar också se att det blivit varmare och att regnperioderna är mer oregelbundna vilket försvårar odlingen.

Trädkramare i Mexiko

För mig var det intressant att höra Nicos funderingar kring detta. Att hans pappa inte hade behövt plantera, alltid hade kunnat så samma tid på året och att det fanns utrymme för hans söner att få mark. Nu tänker Nico på hur det ska bli för hans barn. Var ska de få plats, hur ska de få ved och virke? Det mina föräldrar gjort, kommer inte fungera för mina barn, förutsättningarna har ändrats. Det är sådana reflektioner som kan ge ett ändrat beteende och som Plan Vivo kan kanalisera på ett positivt sätt.

Vad gäller den sociala sidan så har jag ingen grund för jämförelse egentligen. Det jag såg var att de barn och vuxna jag mötte i båda byarna vi besökte såg friska och hälsosamma ut. Husen var i bra skick och det verkade ganska välordnat under omständigheterna. Det man ser när man åker förbi andra byar längs med vägarna visar på ett mycket sämre hälsoläge och sämre infrastruktur. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Kanske går folk in i Plan Vivo för att man är företagssam och vill göra något? Kanske ger Plan Vivo den där lilla extra inkomsten? Oavsett så behövs projekten, behoven är oändliga och Plan Vivo är mycket bättre än bistånd och bidrag.

Det enda tvivlet jag har och som jag tog upp är att sista utbetalningen och kontrollen är efter 8 år medan 25 år är den tid som behövs för att binda tillräckligt med CO2 enligt modellen. Även om det känns som om folk kommer att fortsätta och projekten får positiva bieffekter så vore det klokt att ha uppföljning eller annat i ett senare skede. Kanske också ett ekonomiskt incitament mot slutet.

Det finns effekter som är svåra att mäta men som jag tror är positiva. Träden växer jättesnabbt vilket ger snabba resultat och exemplets makt är stark. Jag tror det kommer att göra att fler vill plantera när de sett effekterna. Barnen får se och lära av sina föräldrar, hur planterar man träd, hur sköter man plantor, vad heter de olika träden och hur snabbt växer de. Kunskap som kommer att smitta av sig mellan generationer och skapa goda cirklar. Dessutom är det lite spännande med utlänningar och folk från San Cristobal som kommer och tittar och frågar – det ger status och stolthet.

Här följer det fjärde blogginlägget om Jens Johanssons besök i vårt trädplanteringsprojekt i Chiapas, Mexiko.

Jag frågade Nico om han märkte någon skillnad på antal djur och fåglar. Själv såg jag en hel del fåglar, en rovfågel som cirklade ovanför, fjärilar och ett getingbo i ett av träden. Nico sa att det kommer mycket fåglar till hans skog för att söka skugga under den varma(re) årstiden. Området har också två bäckar som flyter igenom vilket gör området rikt på olika arter. För mig verkade det också som om de som är med i Plan Vivo tänkt efter kring miljöfrågor vilket smittar av sig på övrigt beteende. Dock är ju varje enskilt område enbart på några hektar, vilket vart och ett är för lite för att skapa yta för större djur. Så det är viktigt att inse att Plan Vivo inte handlar om återskapande av regnskog utan att göra odlingar mer diversifierade och resilienta. Genom att blanda in skog får folk flera inkomstkällor och blir mindre känsliga för prisförändringar på t.ex. kaffe.

Efter att ha ätit lite med Nicolas och fått en förevisning av spisen som spar 50% av bränslet och gör att de slipper få in röken i köket, åkte vi ca 30 minuter på delvis mycket skumpiga vägar till nästa bonde – Gaspar. Gaspar bor i en liten by med sin familj på 8 barn. De provar ett nytt koncept för Ambio. Han har fruktträdsodling med apelsiner och carambole och har sedan 1,5 år planterat träd in emellan för att i framtiden få virke. På sitt mycket backiga område har han också planterat majs där det förut var degraderad jord efter ranchhållning. Runt om majsodling har han planterat träd på ett sätt som kallas ”Circo de Vivo”.

När vi var på väg att lämna Gaspar och hans familj kom några killar i 20-årsåldern springande. De var i byn för att bygga en skola och hade spelat fotboll på kvällen. En av killarna hade precis brutit benet och hade mycket ont. Vi körde honom till sjukhuset i Palenque liggandes bak på pick-upen, ingen rolig upplevelse på den vägen, varje gupp gjorde att han skrek av smärta. Jag hann träffa honom i alla fall dagen efter och han mådde bättre och var på väg hem till Tuxtla med buss, hoppandes på kryckor.

De tidigare blogginläggen finner du på länkarna, vägen till Chiapas, samtal med personal på Ambio och besök i Arroyos Palenque.

Jens Johanssons reseberättelse går vidare. Tidigare blogginlägg nr 1 och 2 finns att läsa längre ned.

Nicolas Hernandez Lopez, Ulysses Ramirez, Elsa Esquivel och jag möttes redan kl 7 för att börja resan till byn Arroyos Palenque. Färden tog 5 timmar, en sträcka på mindre än 20 mil.

Först besokte vi Nicolas Rodriguez Lopez som varit med från starten och nu är regional tekniker, dvs driver projekten lokalt. I Arroyos Palenque deltar 27 av 95 bönder i Plan Vivo. Nicolas visade hur dom går tillväga när de har utbildning och introduktion för nya bönder. En mycket viktig del i projektet eftersom det är då man bygger upp kunskap och stämmer av värderingar. Att få in rätt personer i projekten är avgörande för om det ska lyckas eller inte. Man vill inte få personer som bara är ute efter ersättningen för kol utan som vill mer. Nicolas lägger hellre mer tid i början med fler diskussioner och besök, som kan ta timmar att gå till, än att folk hoppar av när arbetet börjar. Han beskriver också vad det innebär att plantera och sköta plantorna utifrån sin egen erfarenhet. Teknikerna trycker också på att de som planterar måste ha tillräckligt med mark för att kunna odla vad de behöver för mat och försäljning, annars kommer man bara att röja bort träd när det kniper.

Det som är underligt är att varken han eller andra tidigare planterat alls och inte ens kommit på idén. Bönder har alltid röjt och tagit ned träd, att plantera har inte funnits på kartan.

Nicolas tog med oss till sin mark som låg ca 10 minuter från byn där han hade tre områden, 0,5 ha med kaffe, 0,5 med majs och 1 ha för boskap. Dessutom har han mark som inte är en del av Plan Vivo. Desas områden planterades 2001 och visar på en häpnadsväckande spännvidd. En del träd är tjocka som 80-åriga svenska träd, medan andra är smala. Vilket helt beror på vilka arter som planterats. Plantorna sköttes och ansades så att de skulle ta sig och växa rakt och högt.

Kaffeområdet har höga träd som skuggar, minskar skörden men ger anda utbyten. Majsområdet kan de ha majs på under de första 4 åren, därefter skuggar träden för mycket och nu är det bara träd. Boskapsområdet betas av djur som helst inte ska skrapa hornen mot stammarna. Så djuren kom först efter några år då trädplantorna vuxit på sig.

Fortsättning följer…

I Köpenhamn besökte jag Ghost Rainforest, en installation av konstnären Angela Palmer som kopplar ihop klimatförändring och avskogning. Med 10 trädstubbar från regnskogen i Ghana vill hon visa faran med att skövla den känsliga tropiska regnskogen. En del av träden skulle nått en höjd av drygt 50 meter om de fått växa upp. Med sina rotsystem intakta ger de verkligen ett spöklikt intryck. Men ett positivt budskap är att Ghana, som förlorat 90% av sina regnskogar, som första land i Afrika tecknat ett avtal med EU om att stoppa fortsatt avverkning.

Vår kollega Jens har nu träffat Elsa Esquivel och Nicolas Hernandez Lopez på Ambio. Här följer hans reseskildring från trädplanteringsprojektet i Mexiko.

Idag har jag träffat Elsa som är ansvarig för projektet och Nicolas som är teknisk rådgivare och ansvarig för teknikerna på Ambio. De berättar att trädplanteringsprojektet i Mexiko uppkom ur ett projekt för kaffeproducenter redan 1997.  Ambio som startade året efter gör också andra saker förutom planteringsprojekt, t ex skogsbrandsförebyggande och -begränsande projekt, naturvårdsprojekt. Alla projekt bygger på småskalighet och samverkan med lokala grupper.

Projekten ligger i områden med hög biodiversitet. Idag pågår ca 50 projekt med 700 lokala små producenter som omfattar runt 3000 familjer, eftersom en del projekt drivs av kollektiv. Under 2010 räknar man med att ca 100 producenter tillkommer. En långsam tillväxt är och har varit viktigt för dem. På Ambio arbetar 15 personer. Sju av dem är regionala tekniker som ofta är ute i projekten och ger stöd, gör s.k Plan Vivos och verifierar att projekten utvecklas enligt planerna. Teknikerna kan de lokala förhållandena väl och pratar de lokala språken (manga).

Jag frågade vad det är som gör projekten uthålliga och vilka drivkrafter som finns för att få igång projekten. Elsa berättar att det måste finnas eldsjälar som vill vara med oavsett klimatpengarna. Klimatpengar är dock avgörande för att få med tveksamma och för att verkligen dra igång. En annan mycket viktig del av projekten är den utbildning som ges i början av projekten till de medverkande producenterna och familjerna, detta ger en förståelse för miljö, klimat och resursfrågor. Det svåraste i alla projekt är den sociala delen, att få grupperna att fungera till exempel. Om det finns en bra etablerad grupp blir projekten alltid lyckade. Om det inte finns blir det ofta problem. Dock är det samtidigt så att projekten i sig bygger upp starkare grupper och en social struktur.

Vi pratade också om möjligheterna att få till en starkare koppling mellan projekten och våra kunder. Ett sätt skulle kunna vara försäljning av produkter från projekten till våra kunder. Det bästa från Mexiko är kanske kaffe? I Sierra Madre finns projekt med högklassigt kaffe.
Ambio har planer att dra igång ett eller två REDD projekt och har sökt finansiering för detta. Det ena ligger i norra Chiapas och det andra skulle vara mot gränsen till Guatemala, där finns ett område som är utsatt för tryck från bl.a biobränsleprojekt och palmoljeplantering som subventioneras av delstatsregeringen.

Imorgon åker Elisa, Nick och jag  ca 4 timmar till Palenque och besöker några olika producenter.

Jag hoppas att Jens har med sig fotografier när han kommer hem igen!

Vid ett seminarium vid COP 15 var Pär Larshans, hållbarhetsansvarig på Max Hamburgerrestauranger, inbjuden att i fint sällskap berätta om företaget. Bland lyssnarna fanns kronprinsessan Victoria, Tony Blair, Gro Harlem Brundtland och Maria Wetterstrand.
Pär berättade om Max ambitiösa klimatarbete. Att erbjuda 100% nötkött är lika med 0% miljömedvetenhet, sa han erättade med stolthet att Max bara har 82% nöttkött i sina hamburgare, att Paul McCartney i ett tal till EU-parlamentet rekommenderat delegaterna att besöka Max i Sverige för att studera klimatmärkningen av menyerna och att Max klimatkompenserar alla sina emissioner inkl utsläppen från sina leverantörer. Beträffande den sista punkten uppmanade han seminariedeltagarna att medverka till att trädplantering i samarbete med lokala småbrukare görs till ett inslag i det avtal som kommer ut ur Köpenhamnsförhandlingarna, eftersom det samtidigt med klimatkompensation innebär fattigdomsbekämpning.