År 2000 kom grundaren av Det Naturliga Steget (DNS), Karl-Henrik Robèrt, till Whistler för att åka skidor. Han bjöds in av borgmästaren för att göra en presentation av DNS. Orten brottas naturligtvis med problemet att man är en turistort med 2 milj besökare per år. Presentationen resulterade i att kommunen blev eld och lågor och nu arbetar utifrån DNS systemprinciper. Man har antagit en hållbarhetsvision. Man fick hjälp att tänka om helt och hållet när det gäller ortens energiförsörjning. Hemsidan som är mycket innehållsrik visar hur man ska uppnå hållbarhet och vilka indikatorer man använder. Det finns också tips till både hushåll och företag. Ett föredöme!

Vancouver lider inte bara av snöbrist utan också av norska laxodlingar. Detta enligt organisationen Pure Salmon Campaign, bestående av forskare, urinvånare och miljövänner, som tycker att dagens sätt att odla lax hotar vildlaxen vilket i sin tur hotar ekosystem där bland annat örn och grizzlybjörn ingår. Lagom till OS sätter man igång att hungerstrejka och använder mediauppståndelsen för att få ut sitt budskap till en bredare publik. Budskapet är dock främst riktat mot de tre norskkontrollerade företagen Grieg Seafood, Cermaq och Marine Harvest som idag styr 92 procent av all laxodling i regionen. Man vill bland annat att företagen ska försvinna från de stråk vildlaxen vandrar och att man ska använda sig av stängda anläggningar istället för nät.

Vi äter allt mer lax i världen och bara Norsk odlad lax och står för 11 miljoner måltider… varje dag! Man kan verkligen fråga sig om det är hållbart i längden, särskilt med tanke på alla problem odlingen medför. Problemen som Pure Salmon identifierar ovan är ju ett par, jag tycker foderfisken är minst lika problematiskt. I bästa fall får man 1 kg lax från 2,5 kg foderfisk. Jag ställer ett par frågor till er läsare: Vad är det för fel med Karp om man nu envisas med att odla fisk? Den äter främst växter och är vanlig i många östeuropeiska länder. Varför inte här? En annan sak, börjar man inte bli lite trött på lax?

Lyssnade på radion idag och fick veta att gamla biografen Draken på Fridhemsplan ska bli lagringslokal. Är det någon annan som noterat att ett företag med en fyr som symbol sprider sig över hela Stockholmsområdet? Uppenbarligen ökar innehavet av prylar så mycket att det finns en marknad för att hyra ut lagringsutrymmen. Vi betalar för att lagra grejor som vi antagligen aldrig kommer att använda. Jag hörde om någon som hade glömt var de hyrt lagringslokal. Vad är all denna upplagring ett utslag av? Kan någon hjälpa mig?

I sitt tal till nationen tog president Obama upp frågan om clean energy: “I don’t accept second place for the United States of America. Vad menade hand då med clean energy? Jo, det var i följande ordning:
Nuclear energy, offshore oil and gas drilling, biofuels, “clean coal”.
Skulle det inte vara en skillnad jämfört med förra presidenten?

Ska du åka till London snart? Då har jag ett tips: Enron, tidernas värsta bolagsbedrägeri har blivit musical i London. Hela företaget var som ett stort drama som slutade med att bolagets direktörer leddes ut från huvudkontoret i Houston av FBI, försedda med handklovar. Nu spelas det upp igen. Recentionerna är goda.

Har precis träffat Ulla Hamilton och signerat Stockholms Stads klimatsamarbete med och för företagare, Klimatpakten. Syftet med samarbetet är att vi som lever och verkar i Stockholmsområdet kraftsamlar kring klimatfrågan och alla företag som deltar ska minska sina utsläpp med 10% till 2011. Idag har över 100 företag anslutit sig till Klimatpakten, där samarbete och utbyte mellan företag uppmuntras. Gå med du också!

Men det här räcker tyvärr inte. Vi måste bortom energieffektivisering, minskning av pappersanvändning och försöka se vad som behövs för att nå det fossilfria samhället 2050. Fossilfritt 2050 är ett utmanande mål, minst sagt. Men det kan ju delas upp och vi företagare kan ställa upp bakom EUs mer utmanande bud om 30% till 2020, på hemmaplan, som Greenpeace ber våra ledare om på Dagens Industris debattsida. Gör vi det påbörjar vi också resan bortom lagom och gör det vi så länge pratat om. Vilket Jan-Peter Bergkvist på Sleepwell så vist nämnde under Klimatpakten idag, vi måste börja leva som vi lär – ”Walk the Talk” – helt enkelt. Det räcker inte som Bo Albertsson skriver i en krönika i Dagens Media – att kommunicera sina åtaganden mer. Om kommunikationen kommer utan handling är risken att hållbarhetsfrågorna bara blir tomma ord.

Passar därför på att tipsa om två möjligheter till utveckling i rätt riktning som stora och små företagare har under 2010. Grönsamma affärer är ett program i hållbar affärsutveckling för små- och medelstora företag som U&W [you&we] genomför tillsammans med ESAM inom ramen för ett EU-finansierat projekt som drivs av Entrepreneur Sthlm.

För större företag rekommenderar jag filmen Beyond the Line. I filmen kommer både vetenskapen och de goda exemplen till tals samt att man får verktyg för att arbeta med hållbar affärsutveckling. Vill man veta mer om filmen som utvecklings seminarium är Göran Wiklund rätt person att prata med!

Vår kollega Jens har nu träffat Elsa Esquivel och Nicolas Hernandez Lopez på Ambio. Här följer hans reseskildring från trädplanteringsprojektet i Mexiko.

Idag har jag träffat Elsa som är ansvarig för projektet och Nicolas som är teknisk rådgivare och ansvarig för teknikerna på Ambio. De berättar att trädplanteringsprojektet i Mexiko uppkom ur ett projekt för kaffeproducenter redan 1997.  Ambio som startade året efter gör också andra saker förutom planteringsprojekt, t ex skogsbrandsförebyggande och -begränsande projekt, naturvårdsprojekt. Alla projekt bygger på småskalighet och samverkan med lokala grupper.

Projekten ligger i områden med hög biodiversitet. Idag pågår ca 50 projekt med 700 lokala små producenter som omfattar runt 3000 familjer, eftersom en del projekt drivs av kollektiv. Under 2010 räknar man med att ca 100 producenter tillkommer. En långsam tillväxt är och har varit viktigt för dem. På Ambio arbetar 15 personer. Sju av dem är regionala tekniker som ofta är ute i projekten och ger stöd, gör s.k Plan Vivos och verifierar att projekten utvecklas enligt planerna. Teknikerna kan de lokala förhållandena väl och pratar de lokala språken (manga).

Jag frågade vad det är som gör projekten uthålliga och vilka drivkrafter som finns för att få igång projekten. Elsa berättar att det måste finnas eldsjälar som vill vara med oavsett klimatpengarna. Klimatpengar är dock avgörande för att få med tveksamma och för att verkligen dra igång. En annan mycket viktig del av projekten är den utbildning som ges i början av projekten till de medverkande producenterna och familjerna, detta ger en förståelse för miljö, klimat och resursfrågor. Det svåraste i alla projekt är den sociala delen, att få grupperna att fungera till exempel. Om det finns en bra etablerad grupp blir projekten alltid lyckade. Om det inte finns blir det ofta problem. Dock är det samtidigt så att projekten i sig bygger upp starkare grupper och en social struktur.

Vi pratade också om möjligheterna att få till en starkare koppling mellan projekten och våra kunder. Ett sätt skulle kunna vara försäljning av produkter från projekten till våra kunder. Det bästa från Mexiko är kanske kaffe? I Sierra Madre finns projekt med högklassigt kaffe.
Ambio har planer att dra igång ett eller två REDD projekt och har sökt finansiering för detta. Det ena ligger i norra Chiapas och det andra skulle vara mot gränsen till Guatemala, där finns ett område som är utsatt för tryck från bl.a biobränsleprojekt och palmoljeplantering som subventioneras av delstatsregeringen.

Imorgon åker Elisa, Nick och jag  ca 4 timmar till Palenque och besöker några olika producenter.

Jag hoppas att Jens har med sig fotografier när han kommer hem igen!

I ett murrigt industriområde i Göteborg ligger det företagsmässiga guldkornet Sackeus som har rättvis handel som affärsidé. Med Jens Baagöe i spetsen säljer man rättvis choklad och rättvist kaffe med mera. En unik företagskonstruktion är en av grundpelarna. Sackeus samägs nämligen av ett kaffekooperativ i Oaxaca, Mexiko. Försäljningen av rättvisa produkter kan gå bättre men kurvorna pekar uppåt. Med nya prisbelönta förpackningar och produkter i högsta klass så är framtidsutsikterna goda. Jag är själv mycket svag för den mörka chokladkakan på 58 %. Glömde jag säga att det mesta Sackeus säljer är ekologiskt?

Nya förpackningar med vackra fågelarter som kan siktas i närheten av kakaoodlingar med gott rykte

I USA pågår en debatt om vaccinet mot svininfluena. Vissa sorter innehåller kvicksilver som konservereingsmedel och det påstås att detta kan leda till eller utlösa autism hos småbarn. En doktor uttalade att vaccinet är farligare än influensan. Som småbarnsföräldrar är det nog klokt att läsa på.

Jag fick email med ett tal som Paul Hawken (författare till Blessed Unrest och den banbrytande Ecology of Commerce) gav till de nya studenterna vid University of Portland.

Det är så bra och tankeväckande att jag återger det i sin helhet, trots att det blir en lång post:

When I was invited to give this speech, I was asked if I could give a simple short talk that was “direct, naked, taut, honest, passionate, lean, shivering, startling, and graceful.” No pressure there.

Let’s begin with the startling part. Class of 2009: you are going to have to figure out what it means to be a human being on earth at a time when every living system is declining, and the rate of decline is accelerating. Kind of a mind-boggling situation… but not one peer-reviewed paper published in the last thirty years can refute that statement. Basically, civilization needs a new operating system, you are the programmers, and we need it within a few decades.

This planet came with a set of instructions, but we seem to have misplaced them. Important rules like don’t poison the water, soil, or air, don’t let the earth get overcrowded, and don’t touch the thermostat have been broken. Buckminster Fuller said that spaceship earth was so ingeniously designed that no one has a clue that we are on one, flying through the universe at a million miles per hour, with no need for seatbelts, lots of room in coach, and really good food—but all that is changing.

There is invisible writing on the back of the diploma you will receive, and in case you didn’t bring lemon juice to decode it, I can tell you what it says: You are Brilliant, and the Earth is Hiring. The earth couldn’t afford to send recruiters or limos to your school. It sent you rain, sunsets, ripe cherries, night blooming jasmine, and that unbelievably cute person you are dating. Take the hint. And here’s the deal: Forget that this task of planet-saving is not possible in the time required. Don’t be put off by people who know what is not possible. Do what needs to be done, and check to see if it was impossible only after you are done.

When asked if I am pessimistic or optimistic about the future, my answer is always the same: If you look at the science about what is happening on earth and aren’t pessimistic, you don’t understand the data. But if you meet the people who are working to restore this earth and the lives of the poor, and you aren’t optimistic, you haven’t got a pulse. What I see everywhere in the world are ordinary people willing to confront despair, power, and incalculable odds in order to restore some semblance of grace, justice, and beauty to this world. The poet Adrienne Rich wrote, “So much has been destroyed I have cast my lot with those who, age after age, perversely, with no extraordinary power, reconstitute the world.” There could be no better description. Humanity is coalescing. It is reconstituting the world, and the action is taking place in schoolrooms, farms, jungles, villages, campuses, companies, refuge camps, deserts, fisheries, and slums.

You join a multitude of caring people. No one knows how many groups and organizations are working on the most salient issues of our day: climate change, poverty, deforestation, peace, water, hunger, conservation, human rights, and more. This is the largest movement the world has ever seen. Rather than control, it seeks connection. Rather than dominance, it strives to disperse concentrations of power. Like Mercy Corps, it works behind the scenes and gets the job done. Large as it is, no one knows the true size of this movement. It provides hope, support, and meaning to billions of people in the world. Its clout resides in idea, not in force. It is made up of teachers, children, peasants, businesspeople, rappers, organic farmers, nuns, artists, government workers, fisherfolk, engineers, students, incorrigible writers, weeping Muslims, concerned mothers, poets, doctors without borders, grieving Christians, street musicians, the President of the United States of America, and as the writer David James Duncan would say, the Creator, the One who loves us all in such a huge way.

There is a rabbinical teaching that says if the world is ending and the Messiah arrives, first plant a tree, and then see if the story is true. Inspiration is not garnered from the litanies of what may befall us; it resides in humanity’s willingness to restore, redress, reform, rebuild, recover, reimagine, and reconsider. “One day you finally knew what you had to do, and began, though the voices around you kept shouting their bad advice,” is Mary Oliver’s description of moving away from the profane toward a deep sense of connectedness to the living world.

Millions of people are working on behalf of strangers, even if the evening news is usually about the death of strangers. This kindness of strangers has religious, even mythic origins, and very specific eighteenth-century roots. Abolitionists were the first people to create a national and global movement to defend the rights of those they did not know. Until that time, no group had filed a grievance except on behalf of itself. The founders of this movement were largely unknown — Granville Clark, Thomas Clarkson, Josiah Wedgwood — and their goal was ridiculous on the face of it: at that time three out of four people in the world were enslaved. Enslaving each other was what human beings had done for ages. And the abolitionist movement was greeted with incredulity. Conservative spokesmen ridiculed the abolitionists as liberals, progressives, do-gooders, meddlers, and activists. They were told they would ruin the economy and drive England into poverty. But for the first time in history a group of people organized themselves to help people they would never know, from whom they would never receive direct or indirect benefit. And today tens of millions of people do this every day. It is called the world of non-profits, civil society, schools, social entrepreneurship, non-governmental organizations, and companies who place social and environmental justice at the top of their strategic goals. The scope and scale of this effort is unparalleled in history.

The living world is not “out there” somewhere, but in your heart. What do we know about life? In the words of biologist Janine Benyus, life creates the conditions that are conducive to life. I can think of no better motto for a future economy. We have tens of thousands of abandoned homes without people and tens of thousands of abandoned people without homes. We have failed bankers advising failed regulators on how to save failed assets. We are the only species on the planet without full employment. Brilliant. We have an economy that tells us that it is cheaper to destroy earth in real time rather than renew, restore, and sustain it. You can print money to bail out a bank but you can’t print life to bail out a planet. At present we are stealing the future, selling it in the present, and calling it gross domestic product. We can just as easily have an economy that is based on healing the future instead of stealing it. We can either create assets for the future or take the assets of the future. One is called restoration and the other exploitation. And whenever we exploit the earth we exploit people and cause untold suffering. Working for the earth is not a way to get rich, it is a way to be rich.

The first living cell came into being nearly 40 million centuries ago, and its direct descendants are in all of our bloodstreams. Literally you are breathing molecules this very second that were inhaled by Moses, Mother Teresa, and Bono. We are vastly interconnected. Our fates are inseparable. We are here because the dream of every cell is to become two cells. And dreams come true. In each of you are one quadrillion cells, 90 percent of which are not human cells. Your body is a community, and without those other microorganisms you would perish in hours. Each human cell has 400 billion molecules conducting millions of processes between trillions of atoms. The total cellular activity in one human body is staggering: one septillion actions at any one moment, a one with twenty-four zeros after it. In a millisecond, our body has undergone ten times more processes than there are stars in the universe, which is exactly what Charles Darwin foretold when he said science would discover that each living creature was a “little universe, formed of a host of self-propagating organisms, inconceivably minute and as numerous as the stars of heaven.”

So I have two questions for you all: First, can you feel your body? Stop for a moment. Feel your body. One septillion activities going on simultaneously, and your body does this so well you are free to ignore it, and wonder instead when this speech will end. You can feel it. It is called life. This is who you are. Second question: who is in charge of your body? Who is managing those molecules? Hopefully not a political party. Life is creating the conditions that are conducive to life inside you, just as in all of nature. Our innate nature is to create the conditions that are conducive to life. What I want you to imagine is that collectively humanity is evincing a deep innate wisdom in coming together to heal the wounds and insults of the past.

Ralph Waldo Emerson once asked what we would do if the stars only came out once every thousand years. No one would sleep that night, of course. The world would create new religions overnight. We would be ecstatic, delirious, made rapturous by the glory of God. Instead, the stars come out every night and we watch television.

This extraordinary time when we are globally aware of each other and the multiple dangers that threaten civilization has never happened, not in a thousand years, not in ten thousand years. Each of us is as complex and beautiful as all the stars in the universe. We have done great things and we have gone way off course in terms of honoring creation. You are graduating to the most amazing, stupefying challenge ever bequested to any generation. The generations before you failed. They didn’t stay up all night. They got distracted and lost sight of the fact that life is a miracle every moment of your existence. Nature beckons you to be on her side. You couldn’t ask for a better boss. The most unrealistic person in the world is the cynic, not the dreamer. Hope only makes sense when it doesn’t make sense to be hopeful. This is your century. Take it and run as if your life depends on it.