U&W [you and we] Blogg

Följer debatten i DN som startade med en artikel av Filip Johnsson och där Martina Krüger och Stefan Henningsson idag kom med en replik. CCS och Kärnkraft ställs mot förnybara alternativ. Johnsson hävdar bland annat att ”alla tekniker behövs” och att det finns alltför stora reserver av kol kvar i marken, trots att vissa hävdar motsatsen, som inte kommer ligga kvar outnyttjade. Därför behövs kärnkraft och framför allt kol och CCS enligt Johnsson. Krüger och Henningsson hävdar motsatsen och stödjer sig på återkommande studier där de visat på att det ”går att ersätta dagens beroende av fossila bränslen och kärnkraft med ett hållbart energisystem”. Kärnkraft orkar jag inte debattera här men tänkte iaf skriva några rader om CCS kontra förnybart.

CCS finns redan idag, och kommer med stor sannolikhet bli större, särskilt i sådana länder där det finns stora fossila reserver och där lagringsutrymmen ligger i nära anslutning till utsläppskällorna. Det är ”helt enkelt för enkelt” att borra ett hål och stoppa ner CO2 om möjligheten finns lättillgänglig. Att tekniken ska bli så stor att den kan ta hand om merparten av växthusgasutsläppen från fossila bränslen känns dock osannolikt. Tekniken är i de flesta fallen oerhört komplex, särskilt när CO2 ska avskiljas på ett ställe, transporteras en lång sträcka, blandas med andra gasströmmar för att till sist injiceras i marken, ibland off shore. Ofta finns också svåra miljömässiga avvägningar att göra där det i värsta fall kan sluta med att man byter ut ett växthusgasproblem mot ex. ett miljögiftsproblem. Behöver jag tillägga att lokalbefolkningen där tekniken testas ofta är långt ifrån förtjusta. Att svenska staten genom Vattenfall ska satsa på CCS håller jag därför inte med om. Man kan ta ansvar på andra sätt bland annat genom att satsa på förnybara alternativ där kostnadsutvecklingen ser betydligt mer positiv ut än för CCS och Kärnkraft.

Ett begrepp som jag tycker tappas bort i debatten är risk, och där skillnaden mellan de alternativ som debattörerna föreslår är stor. Redan på förhand kan säga att jag propagerar för ”lågriskalternativet” 1 à la Krüger och Henningsson. Alternativen är:

1. En investering i förnybara energialternativ innebär ofta en hög investeringskostnad per kW medan den rörliga årliga kostnaden är desto lägre så länge solen skiner, vinden viner och vågorna skvalpar. Har man tur håller anläggningen i flera decennier med näst intill obefintliga kostnader.

2. En investering i framför allt kolkraft (som anses vara mest intressant ur ett CCS-perspektiv) innebär en relativt sett låg investeringskostnad per kW, men den rörliga kostnaden år från år är väldigt hög och dessutom oförutsägbar då marknaderna för olja, gas och kol är extremt volatila.

Alternativ 1 skulle med detta resonemang och för att dra en parallell till finansmarknaden vara energiframtidens svar på ett räntepapper. Stabil och förutsägbar ekonomi. Alternativ 2 skulle vara motsatsen, en högriskaktie. Kapplöpningen om världens återstående fossila bränslen är i full gång, vilket med stor sannolikhet kommer ge högre och mer instabila priser i framtiden. Ekonomin för dessa alternativ blir därför oförutsägbar och troligen högt, trots att den initiala investeringen kan te sig låg och därför lockande för de som inte har så lång framförhållning. Kraftverk ska dock helst stå och producera i några decennier och då gäller det ju att även då ha råd att köpa bränsle till kraftverket, även då priserna skenar.

Idéerna ovan är tagna från Bazilian & Roques. De kommer, genom att applicera portfölj- och riskbegrepp från finansmarknaden på energimarknaden, fram till att man kan reducera risken i världens energiportfölj radikalt. Detta genom att investera i förnybar energi. Boken är mycket läsvärd och mitt boktips till Johnsson, Krüger och Henningsson. Jag tror att dessa begrepp och relativt nya sätt att se på saken skulle kunna låsa upp det ställningskrig med två läger som råder. Liksom Johnsson tror jag att vi i dagsläget inte kan utesluta vissa tekniker. Det ser ju inte riktigt ut som om världssamfundet idag skulle kunna enas om att lämna alla fossila bränslen kvar i marken. Mitt stalltips är dock som sagt att CCS och fossila bränslen i hög grad kommer att diskvalificera sig själva genom höga kostnader och hög risk jämfört med sol, vatten och vind och därigenom utgöra en liten del av den globala energiportföljen 2050. Den som lever får se, bland annat jag om jag har förmånen att få bli 73.

En rapport från Carbon Disclosure Project visar att det finns stora klimatvinster att hämta genom att övergå till molndrift, i stället för att ha egna serverlösningar för it-verksamheten. Elnotan för det egna serverrummet försvinner. Egna servrar utnyttjas sällan fullt utan har ledig kapacitet men drar ändå ström. I stället hyr man in sig och betalar för den tid man använder. Även för privatpersoner kan det innebära minskning av elnotan och därmed utsläpp.
Vi hjälper företag att på olika sätt att minska sin energianvändning och därmed minska sin klimatpåverkan. Då kan molndrift vara en av de åtgärder som också bör övervägas.

Det talas alltid om att solenergi är för dyr och att priserna måste ner innan den kan bli en realistisk energikälla i stor skala. Detta har solenergin emot sig vid till exempel en jämförelse med kärnkraft. En ny studie som presenteras i Climate Progress visar att kostnaderna för att bygga ny kärnkraft har skenat. Visserligen finns det inte många exempel på nybyggd sådan, men en tendens är tydlig: Kärnkraft har en stigande priskurva. Solenergi däremot har en fallande priskurva, vilket beror på den kontinuerliga produktutvecklingen. Analysen visar att 2018 kommer solen att vara billigare än kärnkraften. Och då är inte ens försäkringskostnaderna medräknade för eventuella kärnkraftsolyckor. Och den kostnaden uppgår enligt Climate Progress till lika mycket som energikostnaden.  Vi kan se fram emot solstrålande tider!

Regeringen i Japan har meddelat att planerna på att bygga 23 nya kärnkraftverk fram till 2030 har skrinlagts. I stället ska den framtida energiutbyggnaden baseras på vind, sol och biomassa. Det betyder att kärnkraften kommer att svara för 24 procent av energin och inte 50 procent som den tidigare planen innebar.
Det måste man väl säga verkar vara en klok åtgärd med tanke på vad som nyligen hänt!

George Monbiot, den engelska skribenten och miljödebattören, slänger bensin  på kärnkraftsbrasan genom att hävda att miljörörelsen har överdrivit den radioaktiva strålningsrisken. Han tar Tjernobyl som exempel och hävdar att det inte finns vetenskapliga bevis som visar på höga dödstal. Tvärtom menar han att sanningen är att 47 människor dog som en direkt följd av haveriet och att ett stort antal cancerfall har att göra med att regeringen inte kunde stoppa människor från att dricka mjölk som var kontaminerad med radioaktiv jod. Dvs med ett resolutare ingripande hade cancerfallen inte inträffat. Uppgifter om att 985 000 människor dog saknar grund. Eller snarare är fejkade av miljörörelsen, säger han.
Detta är sensationella anklagelser för att komma från en av  miljörörelsen mest seriösa förkämpar. Resultatet är att han kommit fram till att kärnkraften inte är så farlig som påståtts och alltså bör vara en energikälla i framtiden. Han tycks inte ta upp riskerna med slutförvaring av kärnavfall, men den strålningen kanske också är överskattad? Själv blir jag mycket konfunderad. Vad som händer i Japan just nu kommer att visa vad som är rätt och fel i denna fråga.

Försöken att minska CO2-utsläppen från Värtaverket har varit lovande. Genom att elda importerade olivkärnor har andelen biobränsle i förbränningsprocessen ökat, vilket gjort att mindre mängd kol används. Nu vill Fortum och Stockholms Miljöförvaltning ta ett större steg och samtidigt engagera allmänheten i att göra Stockholm klimatsmartare. Andelen olivkärnor i energiförsörjningen ska utökas genom att inkludera oliver som konsumeras av allmänheten. I samband med medelhavsmatens stigande popularitet har importen av oliver med kärnor ökat med 125 % över en femårsperiod.
U&W [you&we] har fått uppdraget att föreslå ett insamlingssystem för olivkärnor. Troligast är att insamlingen kommer att ske genom att s.k. olivholkar som sätts upp intill de kommunala papperskorgarna. Stockholms sjundeklassare kommer att inbjudas att vara med och tävla om utformningen av holkarna. Restauranger kommer också att uppmanas att delta, vilket innebär att man vid diskning sorterar kärnorna för sig.Den årliga kvantiteten av olivkärnor som på det här viset ska insamlas räcker dock inte på långa vägar för att göra Värtaverket fossilfritt.

- I uppdraget ingår också att studera de långsiktiga förutsättningarna för en svensk olivodling, säger Ellinor Eke, VD hos U&W [you&we]. Den pågående globala temperaturhöjningen gör att nordgränsen för olivodling kommer att förskjutas långt norrut.

SLU har gjort beräkningar att det i Skåne och Gottland inom en 25-årsperiod kommer att finnas odlingsförutsättningar och båda områdena gynnas av den kalkhaltiga jorden. Eftersom det tar lång tid innan olivträd kan skördas kommer ett samarbete att inledas med staden Kalamaria i Grekland, där mark reserverats för plantering av ett 100 000 olivträd som sedan kommer att flyttas till Sverige, då temperaturen har nått en tjänlig nivå.

Den pågående kärnkraftsolyckan i Japan kommer sannolikt att skörda många liv, inte minst bland de som inkallas för att röja upp. Och ännu vet vi inte om det skyddande höljet runt reaktorhärden smälter eller exploderar, vilket skulle få förödande konsekvenser.
I det här sammanhanget är det intressant att ta del av siffror som gäller kolkraften. Bara i USA räknar man med att 13 000 människor dör varje år genom utsläppen från de 400 kraftverken som finns där. Dödligheten är inte begränsad till kraftverken närhet utan är spridd över hela befolkningen. De direkta och indirekta kostnaderna för kolkraften är svindlande 500 miljarder dollar per år, varav hälften är vårdkostnader. De pengarna skulle kunna användas för investeringar i förnybar energi. Med svenska mått mätt (ca 60 milj kr kostar ett vinkraftverk) skulle det räcka till 53 000 vindkraftverk. Varje år! Vad väntar världen på?

Aktierna på Tokyobörsen dyker och mest Tokyo Electric Power som äger Fukushima som har droppat 24%. Inte särskilt konstigt. Snarare att de inte sjunker mer med tanke på att konsekvenserna och riskerna för de aktuella kärnkraftsverken ännu inte är klarlagda, men inte heller kostnaderna för att sanera och återställa.
Precis som med BP kan man konstatera att företag som arbetar med storskalig teknologi, där riskerna för människor och natur är svårbedömda eller oöverskådliga, är företag som man ska undvika att äga aktier i. Dessa risker verkar inte tas med i bedömningen av värdet på aktierna. Däremot, då den olycka som inte kunde inträffa inträffar, då är det som att investerarna vaknar upp och aktiern störtdyker. Med andra ord kolla vad du har för innehav i pensionsfonderna!

Alla kärnkraftsanläggningar i Japan är byggda för att vara jordbävningsäkra. När man ser bilderna på explosionen i Fukushima och det spekuleras i att det har ägt rum en härdsmälta inser man att alla försäkringar av det slaget är värda noll. Det är på samma sätt som med BPs djuphavsborrningen att det naturligtvis var riskfritt, eftersom man hade så gedigna säkerhetssystem. Ända tills något oväntat hände som inte gick att förutse. Då hände det som inte kunde hända, som Tage Danielsson sa.
Den här olyckan borde göra slut på alla förhoppningar om en riskfri kärnkraft. Kärnkraft är ingen hållbar energilösning.

Bo Ekman från Tällberg Foundation skriver i DN om samhällsutvecklingen där han förespråkar tillväxt som lösning på de stora frågorna om ekonomi, energi och miljö. Utan tillväxt inga resurser att fördela till människorna, hävdar han.

För att få upp miljö och energi på dagordningen krävs tillväxt så att människor får det bättre och tillväxt kommer ur ny teknik, menar Bo Ekman. Det är på det viset man får med sig den växande medelklassen. Jobb, trygghet, familj, hälsa måste tillgodoses. Realpolitiskt ligger det mycket i detta.

Men om tillväxt är den överordnade principen väcks några frågor. Är det inte det som gällt de senaste femtio åren? Är tillväxt verkligen en skiljelinje inom politiken? Köpenhamnsdebaclet orsakades inte av att oförmåga att se att tillväxt behövs utan snarare av att en del stora länder inte var villiga att kompromissa bort tillväxten. Blir man inte omvald som politiker är det för man har misslyckas med ekonomi och tillväxt, aldrig för att man misslyckats med miljön.

Det väller fram teknik, säger Bo Ekman, och det är naturligtvis bra. Det ska inte stoppas utan stimuleras. Det jag dock saknar i artikeln är funderingar omkring hur tillväxten ska regleras utifrån både naturens och människans villkor eller hur en ofarlig tillväxt ska stimuleras. Vi utarmar ekosystem och biologisk mångfald. Vi tömmar jordens resurser. Vi öser ut bekämpningsmedel och andra kemikalier som ingen tar ansvar för. Nanoteknik som vi inte vet något om. Här finns idag inget självreglerande system som är dämpande. Problemet med ny teknik är generellt att eventuell farlighet uppdagas först efter hand när den redan är introducerad och så att säga finns i modersmjölken. Och då måste internationella överenskommelser till. Men de kommer alltid först när katastrofen är där. Jag skulle vilja veta hur Bo Ekman tänker omkring näringslivets externaliseringar på miljön bekostnad, alltså i princip utsläpp och negativa effekter som man inte betalar för. Hur ska detta åsättas en kostnad som inte hämmar ekonomi och tillväxt?
Ett intressant tema som tas upp är att politik måste tillgodose människors verkliga självintresse. Här finns en politiskt pedagogisk uppgift. Självintresset definieras idag, vilket syntes i senaste valrörelsen, på ett allför snävt sätt. Det har blivit lika med ”jag ska ha mer” och detta synsätt har politikerna inte bara köpt utan stimulerar. Verkligt självintresse är mer än egoistiska dagsbehov. Utan fungerande samhälle, utan solidaritet klarar sig inte individen. Detta måste förklaras och försvaras. Jag håller med Bo Ekman när han säger att miljö- och energipolitik måste definieras utifrån människans grundläggande livsvillkor.

Syftet med artikeln är att diskutera tillväxt ur teknisk/ekonomisk aspekt. Men det finns en tillväxt som inte nämns som också har med människans relation till den fysiska begänsning som ett  jordklot innebär. Det är befolkningstillväxten. Om alla ska få det ekonomisk bättre och vi hela tiden blir fler, vad får det för konsekvenser?

Minskad tillväxt är ohållbar, enligt Bo Ekman. Men om även ökad tillväxt är ohållbar blir frågan: finns hållbar tillväxt?