U&W [you and we] Blogg

Julian Assange sa i en intervju i Forbes att WikiLeaks har mycket material om den privata sektorn och närmare bestämt en amerikansk bank. Det spekuleras i om det gäller Bank of America. Samtidigt ska, enligt Forbes, Bank of America ha planerat en cyberattack mot Wikileaks.

Nu när  regeringar ägnar sig åt ”damage control” kan man tänka sig att många storföretag ser över sina it-system för att hindra att olämpliga dokument sprids. Men dokument kommer inte i Wikileaks händer främst genom hackning utan genom att någon inom organisationen skickar över filer. Företaget har naturligtvis rätt att skydda sina affärshemligheter och patent, men det kommer att bli svårare att skydda sig från att illegala handlingar inte kommer till allmän kännedom. Det gör att det inte längre främst är en datateknisk problematik utan en etik-, CSR- och relationsfråga. Delar företaget och de anställda samma värderingar? Har man förtroende för det företag där man jobbar? Ägnar sig ledningen åt skumraskaffärer som man tvingar personal att hålla tyst om? Vill personer i organisationen straffa ledningen?
Jag tror att den ökade läckagerisken tvingar fram ett mer etiskt beteende från stora företag. Man måste ha personalen på sin sida. Och det går bara om det finns förtroende. Förtroende för sättet man gör affärer på. Förtroende för ledningen. Förtroende för företagets avsikter. Personalen måste kunna lita på att det går att lita på företaget. När detta uppnåtts finns det inget som skadar företaget om det kommer ut.

Oroande rapport från Rädda Barnen. 220 000 barn i Sverige lever i fattigdom. Alltså 11,5 % av alla barn. Det innebär ett brott mot barnkonventionen. Det har varit på detta sätt under lång tid, men inga krafttag tas. Är det så att denna grupp människor inte syns?  Konstigt nog har barnfrågan inte heller dykt upp på agendan för företagens CSR-inriktning i någon större utsträckning. Det kanske är dags att fundera på det. Ytterst handlar det ju om de personer som ska bemanna företagen i framtiden. SVN, Samba, Rädda Barnen och Mentor vill i alla fall råda bot på detta. I en konferens den 17 februari vill man diskutera hur barn och ungdomar ska vara en självklar del av företagens CSR-arbete.

Svenska Dagbladet berättar om svartrivning av asbest, som är ett välkänt livsfarligt material. Så välkänt att det är lätt att tro att problemet redan är åtgärdat. Det förbjöds visserligen för 35 år sedan, men finns kvar i byggnader som nu saneras på ett sätt som riskerar byggarbetarnas hälsa. Det är inte första gången som asbest hanteras oseriöst. Vill du läsa mer? Kolla in blogpost hos Miljöaktuellt.

Igår vann Fredrik Gertten en seger. Efter snart två år av skadeståndshot och rättegång gav en domstol i Los Angelos den svenske filmmakaren Fredrik Gertten rätt på alla punkter. Fruktgrossisten Dole fråntas rätten att stämma Fredrik Gertten och hans filmmakarkollegor igen och tvingas betala dem 1,4 miljoner kronor.

Filmen Bananas handlar om kemikalieanvändningen i Nicaraguas bananodlingar, och om konsekvenserna för jordbruksarbetarna och deras familjer.

I utvecklingsländer leder hanteringen av kemiska bekämpningsmedel många gånger till skador på människor. Ibland dödliga. Enligt den statistik som FN:s Världshälsoroganisation WHO ställer samman, omkommer varje år mer än 200 000 personer vid hantering av kemiska bekämpningsmedel. Statistiken visar heller inte på någon nedgång. Tvärtom närmar sig siffran 300 000. Skyddsutrustning finns inte på plats. Lantarbetarna kan inte läsa skyddsanvisningarna. Ibland därför att de står på ett främmande språk. Ibland är de som hanterar kemikalierna analfabeter. Skrupelfria kemiföretag säljer preparat som har förbjudits i västvärlden för att de är hälsofarliga. Att då välja ekologiskt odlade bananer eller kaffe, är att bry sig om. Vår konsumtion i vårt rika land får konsekvenser för lantarbetarna och deras familjer i utvecklingsländer. Vi kan påverka som konsumenter.

Maria Albin, medicine doktor, överläkare och chef för institutionen för Yrkesmedicin vid Lunds universitetsjukhus har i en artikel i Läkartidningen konstaterat att bekämpningsmedlet DBCP, 1,2-dibrom-3-klorpropan är ett ovanligt väl känt preparat. Det finns bra vetenskapligastudier som beskriver de skadliga effekterna. Effekter som Dow Chemicals, tillverkaren, känner till. De dokumenterade redan i början av 1960-talet att preparatet skadar mäns testiklar. Sädesledarna tillbakabildas, antalet spermier blir mindre och missbildas.

Bekämpningsmedlet kommer in i kroppen genom inandning. Men också via partiklar som sväljs och genom huden. I mitten 1970-talet upptäckte man att arbetare på ett kemiföretag i Kalifornien ofta drabbades av barnlöshet. På ett företag som producerade bekämpningsmedlet. Undersökningar bekräftade ett samband med preparatet. Då förbjöd USA preparatet 1977. Året därpå förbjöds det i Sverige.

Dow Chemicals hade svårt att fortsätta med sin tillverkning. Det stoppade inte Standard Fruits som Doles hette tidigare. De letade istället upp nya leverantörer. Som inte lät sig hämmas av de nya vetenskapliga studierna. Standard Fruits hittade dem i Israel och Mexico. Bekämpningsmedlet förbjöds i Costa Rica två år senare. Då såg fruktgrossisten till att lagra upp stora kvantiteter i grannlandet Honduras.

Maria Albin drar två slutsatser av detta.”Den ena är att farliga ämnen som förbjuds i rika länder ofta fortsätter att användas i fattiga länder. Den andra är att forskningsresultat är till för att användas, inte för att tystas ned av ekonomiska intressenter.”.

Fredrik Gertten och hans kollegor har bidragit till att förskjuta maktbalansen till de utsatta jordbruksarbetarnas fördel! Grattis!

CSR i Praktiken skriver om detaljhandelskedjan Marks & Spencer som gör kanske en av de tuffaste satsningarna på att nå hållbart företagande. Med 600 butiker och 75 000 anställda och 21 miljoner kunder har de har satt upp 100 ambitiösa mål som ingår i det de kallar Plan A. I den ingår att till 2015 minskat energiförbrukningen med 35%, inte ha några nettoutsläpp av koldioxid, ökad mångfald bland anställda, sälja nyttigare mat osv.
Mike Barry, chef för hållbart företagande, intervjuas i filmen Beyond the Line som vi varit med att producera och som handlar om företag som tar stort steg mot att anpassa sig till en Low Carbon Economy. Filmen kan ses på nätet. Om  du inte vill se hela filmen, välj Company cases.

En finländsk konsumentorganisation fann att en tröja från Lindex innehöll för höga halter av farliga kemiska ämnen, bland annat DEHP eller Bis(2-ethylhexyl)phthalate, som också återfunnits i plastleksaker. Lindex undersökte saken och fann att tre andra tröjor från samma tillverkare också innehöll samma kemikalier. Eftersom Lindex har förbud mot användning av kemikalier i textilier har man agerat kraftfullt och sagt upp kontraktet med tillverkaren samt återkallar tröjorna som man sålt i tusental. Alla kunder som lämnar in tröjorna får pengarna tillbaka.
Föredömligt agerande, men varför ska det behöva hända? Att lägga ut produktion till underleverantörer må innebära låga konsumentpriser, men detta exempel och otaliga andra visar på en systematisk problematik, nämligen att det inte går att helt få kontroll på miljöaspekterna oavsett åtgärder och policybeslut när tillverkarna finns långt bort.

I DN hävdar Jakob Lagercrantz, ordförande i föreningen Gröna Bilister, att bilbranschen och oljebolagen känt till riskerna med att E85 till flexifuelbilar har för hög sulfathalt. Samma artikel återfinns i Aftonbladet. Den höga sulfathalten gör att många moterer har havererar. Att branschföretagen idag säger att de blivit tagna på sängen stämmer inte, enligt Lagercrantz. De har haft informationen i fyra år men tigit och heller inte gjort något åt det. Hans förslag är att båda branscherna sätter upp en fond för att betala ut kostnader till de bilägarna som inte orsakat reparationsbehovet. Låter anständigt. Tyvärr blir detta annars ett exempel på att det inte är lönt att vara föregångare inom miljöområdet.

En sensationell nyhet togs upp av Aktuellt igår som idag endast uppmärksammats av ett fåtal media. Det är en utredning gjord av Henrik Nilsson vid Umeå Universitet (Sustainable Investment Research Platform). Den visar att 90 % av svenska börsbolag har minst en styrelseledamot som dömts för brott. En del av brotten är av lindrigare slag såsom trafikförseelser, men det fanns också rattonykterhet, ofredande, våld, stöld och redovisningsbrott. Storleken på siffrorna gör att det låter som ett aprilskämt, men Henrik Nilsson säger att utredningens resultat är vetenskapligt robusta. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är att de företag som har styrelser där fler personer dömts för brott tar större risker och har sämre lönsamhet än övriga bolag. Det är även sämre kvalitet på den ekonomiska redovisningen. Henrik Nilsson tolkar resultaten som att att bakomliggande förklarande faktorer kan vara personlighetsaspekter såsom brottsbenägenhet och överdrivet självförtroende vilket leder till sämre omdöme.
Peter Lundquist, Tredje AP-fonden, intervjuades och sa att utredningen är uppseendeväckande. På frågan om detta är information som betyder något för ägare sa han att det är av yttersta vikt för framför allt större ägare. På direkt fråga om ha nu vill lägga sig i nomineringen till styrelser var svaret ja.
Henrik Nilsson ansåg att nomineringskommittéer bör fästa större avseende vid personlighetsfaktorer och inte bara erfarenhet och kunskap vid rekrytering till styrelser.
Utöver det som kommit fram finns ju också varumärkesrisker om det framkommer att någon i styrelsen har ett brottsligt förflutet.
Detta är uppgifter som borde leda till en ordentlig omprövning av kriterierna för förslag till styrelsekandidater.

Lokalodlat har blivit ett starkt säljargument för många livsmedelsprodukter. Trenden är så stark att det till och med kan vara viktigare säljargument än ekologiskt odlat. Men på ett område är lokalt tveksamt. Det gäller numera svenska bär. Svenska företag börjar bli duktiga att ställa krav när det gäller att kräva goda arbetsförhållanden hos sina underleverantörer i Asien. Men många av de arbetare som kommer från Asien för att plocka bär i Sverige har  oacceptabla arbetsvillkor. Fenomenet upprepar sig varje år. Hela bärbranschen verkar ha något systemfel. Om inte livsmedelsjättarna ställer hårdare krav som en del i deras sociala ansvar är jag rädd för att tidningsrubrikerna fortsätter år efter år. Sjätte AP-fonden som äger aktier i bärgrossisten Polarica hotar att sälja sitt innehav. Strongt! Bättre att rensa i det svenska blåbärsriset än att företagen tvingas lansera ”Plockat i Polen” som säljargument.

Filantropi kan bli den nya trenden. Bill Gates och Warren Buffet har tagit ett initiativ som heter Giving Pledge där inom bara en månad 40 dollarmiljardärer lovar att ge mer än hälften av sin förmögenhet till välgörande ändamål. I Wall Street Journal’s blog sägs det att privatjet, villa vid havet och stora segelbåtar är så 2007. Nu gäller andra statussymboler. Att vara med i Giving Pledge tillsammans med de riktigt rika kan bli ett uttryck för att man har råd att ta ett samhällsansvar. I USA är man ju inte så pigg på att betala skatt men det kanske går lättare att dela med sig på det här sättet. Filantropi har alltid varit stort där. Varje år skänks 300 miljarder dollar. Med Giving Pledge skulle beloppet kunna ökas med 600 miljarder.