U&W [you and we] Blogg

En artikel i DN idag fick mig att haja(!) till. Tolv döda av hajattacker förra året. Låter hemskt och för de som drabbats var det nog verkligen hemskt. Normalt är det 2-3 som dödas i hajattacker varje år.

Möjligen kan det vara intressant att sätta det i relation till hur många hajar som dödas av människor varje år. Enligt en artikel i United Airlines tidning från januari som jag fick av kollegan Mårten så är det 73 varje år – miljoner alltså. För mer kött på benen – hajkött – så finns det gott om videofilmer på temat.

Intressant fakta från nämnda artikeln är att i Palau så står  ekoturism för 8 procent av BNP och varje levande haj förväntas inbringa 1,9 miljoner dollar i turistinkomster under sin livstid medans en död haj inbringar 108 dollar. Hajar ni?

Frågan om hur våra hav mår engagerar. Och det borde det göra, havet är ursprunget till liv på jorden och är huvudkällan till protein för många av oss på vår planet. I en ledare i Svenska Dagbladet igår – Bottennapp på Statens Bekostnad – beskrivs den absurda situationen kring hur vi med hjälp av subventioner fiskar ut våra hav. Isabella Lövin beskrev detta på ett lysande sätt i sin bok ”Tyst Hav” redan för flera år sedan, att det nu har nått Svenska Dagbladets ledarsida visar på två saker; Frågan är allvarlig och politiska beslut krävs för att lösa problemet. Bra SvD!

Tyvärr läser jag också att EU beslutat att förlänga sitt fiskeavtal med Marocko från 2005 ytterligare ett år ”för utvärdering”. Tragiskt och ynkligt! Att i dessa dagar när alla hyllar händelserna i Tunisien och Egypten förlänga ett avtal som ger stöd till en icke-demokratisk regim, legitimerar fortsatt ockupation av Väst-Sahara, leder till utfiskning och undanröjer försörjningen för lokala fiskare är synnerligen fegt och kortsiktigt.

Så står det faktiskt.

90 knubbsälar ska skjutas för att skydda ålfisket – inte för att skydda ålar. Annars skulle man ju tycka att det är ålarna som ska skyddas och inte ålfisket med tanke på att ålarna är akut hotade enligt artdatabankens rödlista. Akut hotad är steget för nationellt utdöd…

Idag är det Världsvattendagen. Det är en dag som bör stämma till en stunds eftertanke. 1,8 milj barn under fem år dör varje år till följd av förorenat vatten. I många områden har brunnar torkat ut. Klimatförändringen driver på vattenproblemet. Förorenat vatten som släpps ut lämnar efter sig döda zoner som gör att fisk och annat maritimt liv dör.
Vi har redan kommit farligt långt när det gäller att tära på denna nödvändiga ekosystemtjänst.
För företag kommer det att vara förenat med stor risk att ha produkter och tillverkning som kräver stora mängder vatten. Särskilt om produktionen sker i områden där vatten är en knapp resurs. Vi kan lugnt räkna med att inom några år är vattenfrågan lika stor som klimatfrågan är idag. Om det finns företag som är klimatbovar idag kommer det att utses vattenbovar imorgon. Och de kommer att få stora rubriker!

Det är med sorg i hjärtat man läser om att FN’s organisation mot handel av utrotningshotade djur (CITES) inte kunnat besluta om att stoppa all handel av blåfenad tonfisk.

Anledningen är att det skulle drabba fisket för hårt? Har vi hört det förut? Nationer som Japan och Kanada stoppade det beslut som forskare rekommenderar för att se till sina egna kortsiktiga intressen.

Lite fakta om tonfisk från Wikipedia som kanske stämmer till eftertanke nu när vi verkar bli den sista generationen som lever samtidigt som tonfisk. För våra barnbarn riskerar den att bli ännu en dront.

Tonfisken var vanlig längs svenska västkusten på 1940-50 talet och besökte på 1960 talet fortfarande Skagerrak och Kattegatt  regelbundet under juli-september men har under senare år inte påträffats i svenska vatten.

Den är en av de största havsfiskarna och uppges kunna nå en längd på upp till 3 meter, samt en vikt på upp till 600 kilogram.

 Elinor Ostrom har fått ekonomipriset till Nobels minne för sitt arbete att studera  hur gemensamma tillgångar som  är gratis tas omhand. Hennes forskningsresultat pekar på att marknaden inte löser denna uppgift  särskilt väl och att heller inte statliga interventioner är framgångsrika. Däremot kan de som har ett intresse i tillgången ofta på ett bättre sett hantera överuttag och hålla  efter dem som missbrukar resursen. Detkan röra sig om föreningar, samfälligheter eller  andra gemenskapsformer som löser uppgiften bättre.
Det är i grunden ett positivt budskap, men jag blir förbryllad. Det första jag tänker på är fisket. Det påstås att Ostrom studerat fiskerinäringen, men exemplet Sverige är inget exempel på att de som fiskar lyckats begränsa uttaget. Tvärtom. Andra exempel är bristande vattenförsörjning i många delar av världen. Jag önskar att hon kan visa att hennes teorier eller resultat kunde gäller utsläpp av miljögifter, skogsskövling och klimatfrågan. Där har inte som jag vet frivilliga intresseorganisationer kunnat åstadkomma några lösningar. Alltså en forskning som inte reflekterar det man ser när man tittar sig omkring. Är det någon som ser något annat? Tills jag får det belagt måste jag nog anse att hennes teorier inte är särskilt generella. Även om hon verkar vara en härlig 76-åring!

Jag befinner mig på Island. Jag vet inte, men efter första dagen som bland annat inkluderat ett besök på universitetet där vi fick lyssna till vad som pågår på området geotermisk energi så tycker jag mig ana en macho-kultur när det kommer till fiske- och miljöfrågor. Den första person jag träffade sade att Greenpeace-människor inte är välkomna på Island. Gapskrattandes sade han också att han nyligen skjutit en delfin på skoj när han var ute och sköt sjöfågel och att han sen hade fullt sjå att gömma den döda delfinen från patrullerande fartyg i hamnen. Det var inte så svårt att hålla sig för skratt. När vi sen gick ut och åt fanns det fullt av rödlistade arter på menyn överallt inklusive diverse valar och hajar. ”Färskur fiskur” i all ära, eftersmaken är inte den bästa. Hoppas på bättre intryck av Island imorgon från hästryggen.

Min kollega från KTH, Johannes Person som jobbar med lågenergihus