År 1994, alltså långt innan Kyotoprotkollet kom till, började forskare från Edinburgh och Mexiko skissa på hur man på bästa sätt skulle kunna involvera fattiga småbrukare i betalningar för ekosystemtjänster. Man drog därmed igång ett projekt i Chiapas, Mexiko (projektet heter Scolel Té) som idag är det äldsta av sitt slag där småbrukare får betalt för de träd de planterar och sköter om. Träd som i sin tur ger klimatnytta, förbättrad biologisk mångfald, ger minskad erosion etc.
Idag hade vi besök av Sandie Fournier från miljöorganisationen Ambio som idag driver projektet. Vi och våra kunder fick höra hur projektet fungerar, hur det har utvecklats fram till idag och vilka planer som finns för framtiden. Den direkta nyttan av projektet är väsentlig för klimatet, miljön och inte minst ekonomiskt för de småbrukare som deltar. Projektet når ut till de allra mest marginaliserade småbrukarna som ofta inte har någon inkomst alls utan som lever direkt av det jordbruket ger, och som iom projektet kan tjäna några hundralappar per år genom sin trädplantering. Den indirekta nyttan är också påtaglig. Många organisationer har efterapat Ambio och startat egna Plan Vivo-projekt. Idag finns 17 st i lika många länder och i olika stadier av utveckling. Ambio och Plan Vivo är också en inspiration för regeringar runtom i världen och i diskussioner kring hur man tacklar problem kring avskogning och samtidigt tar hänsyn till lokalbefolkningens behov. Ambio-representanter är själva med och utvecklar Mexikos så kallade REDD-strategi.
U&We har förmedlat klimatkompensation genom trädplantering sedan 2006 och ser med glädje på när fler och fler människor, organisationer och företag vill slå ett slag för klimat, miljö och mot fattigdom genom att ansluta sig till oss klimatkompenserare. Det senaste exemplet såg vi på nyheterna idag, tulpaner som klimatkompenserats genom Vi-skogens Plan Vivo-projekt i Tanzania. Denna trend som vi ser är som tur är oberoende av hur klimatförhandlingarna går. Skuggan från misslyckandena i Köpenhamn, Cancun och nu Durban faller långt ifrån Scolel Té och Plan Vivo som oförtrutet växer sig starkare. Sandie fick tyvärr ingen klimatkompenserad tulpanbukett idag efter vårt seminarium, men det hade hon varit väl värd.
Så till sist Jens tankar och reflektioner om projekten.
Att driva projekt genom Plan Vivo i Chiapas är en fantastisk utmaning, fattigdom, hög nativitet, låg utbildningsnivå, korruption, zapatister och militärer, långa avstånd och misstänksamhet från folk att bli lurade på sin mark. ”Utlänningarna kommer att ta vår mark.” Det finns ingen tradition av att plantera träd, tidigare har det funnits tillräckligt med mark för att röja nytt när det behövts.
Det är ett jättestort tryck på naturen av alla människor och folk börjar märka att de tär på resurserna. Det börjar bli svårare att hitta ved till bränsle och en del får till och med köpa ved. De börjar också se att det blivit varmare och att regnperioderna är mer oregelbundna vilket försvårar odlingen.
Trädkramare i Mexiko
För mig var det intressant att höra Nicos funderingar kring detta. Att hans pappa inte hade behövt plantera, alltid hade kunnat så samma tid på året och att det fanns utrymme för hans söner att få mark. Nu tänker Nico på hur det ska bli för hans barn. Var ska de få plats, hur ska de få ved och virke? Det mina föräldrar gjort, kommer inte fungera för mina barn, förutsättningarna har ändrats. Det är sådana reflektioner som kan ge ett ändrat beteende och som Plan Vivo kan kanalisera på ett positivt sätt.
Vad gäller den sociala sidan så har jag ingen grund för jämförelse egentligen. Det jag såg var att de barn och vuxna jag mötte i båda byarna vi besökte såg friska och hälsosamma ut. Husen var i bra skick och det verkade ganska välordnat under omständigheterna. Det man ser när man åker förbi andra byar längs med vägarna visar på ett mycket sämre hälsoläge och sämre infrastruktur. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Kanske går folk in i Plan Vivo för att man är företagssam och vill göra något? Kanske ger Plan Vivo den där lilla extra inkomsten? Oavsett så behövs projekten, behoven är oändliga och Plan Vivo är mycket bättre än bistånd och bidrag.
Det enda tvivlet jag har och som jag tog upp är att sista utbetalningen och kontrollen är efter 8 år medan 25 år är den tid som behövs för att binda tillräckligt med CO2 enligt modellen. Även om det känns som om folk kommer att fortsätta och projekten får positiva bieffekter så vore det klokt att ha uppföljning eller annat i ett senare skede. Kanske också ett ekonomiskt incitament mot slutet.
Det finns effekter som är svåra att mäta men som jag tror är positiva. Träden växer jättesnabbt vilket ger snabba resultat och exemplets makt är stark. Jag tror det kommer att göra att fler vill plantera när de sett effekterna. Barnen får se och lära av sina föräldrar, hur planterar man träd, hur sköter man plantor, vad heter de olika träden och hur snabbt växer de. Kunskap som kommer att smitta av sig mellan generationer och skapa goda cirklar. Dessutom är det lite spännande med utlänningar och folk från San Cristobal som kommer och tittar och frågar – det ger status och stolthet.
Jens Johanssons reseberättelse går vidare. Tidigare blogginlägg nr 1 och 2 finns att läsa längre ned.
Nicolas Hernandez Lopez, Ulysses Ramirez, Elsa Esquivel och jag möttes redan kl 7 för att börja resan till byn Arroyos Palenque. Färden tog 5 timmar, en sträcka på mindre än 20 mil.
Först besokte vi Nicolas Rodriguez Lopez som varit med från starten och nu är regional tekniker, dvs driver projekten lokalt. I Arroyos Palenque deltar 27 av 95 bönder i Plan Vivo. Nicolas visade hur dom går tillväga när de har utbildning och introduktion för nya bönder. En mycket viktig del i projektet eftersom det är då man bygger upp kunskap och stämmer av värderingar. Att få in rätt personer i projekten är avgörande för om det ska lyckas eller inte. Man vill inte få personer som bara är ute efter ersättningen för kol utan som vill mer. Nicolas lägger hellre mer tid i början med fler diskussioner och besök, som kan ta timmar att gå till, än att folk hoppar av när arbetet börjar. Han beskriver också vad det innebär att plantera och sköta plantorna utifrån sin egen erfarenhet. Teknikerna trycker också på att de som planterar måste ha tillräckligt med mark för att kunna odla vad de behöver för mat och försäljning, annars kommer man bara att röja bort träd när det kniper.
Det som är underligt är att varken han eller andra tidigare planterat alls och inte ens kommit på idén. Bönder har alltid röjt och tagit ned träd, att plantera har inte funnits på kartan.
Nicolas tog med oss till sin mark som låg ca 10 minuter från byn där han hade tre områden, 0,5 ha med kaffe, 0,5 med majs och 1 ha för boskap. Dessutom har han mark som inte är en del av Plan Vivo. Desas områden planterades 2001 och visar på en häpnadsväckande spännvidd. En del träd är tjocka som 80-åriga svenska träd, medan andra är smala. Vilket helt beror på vilka arter som planterats. Plantorna sköttes och ansades så att de skulle ta sig och växa rakt och högt.
Kaffeområdet har höga träd som skuggar, minskar skörden men ger anda utbyten. Majsområdet kan de ha majs på under de första 4 åren, därefter skuggar träden för mycket och nu är det bara träd. Boskapsområdet betas av djur som helst inte ska skrapa hornen mot stammarna. Så djuren kom först efter några år då trädplantorna vuxit på sig.
Vår kollega Jens har nu träffat Elsa Esquivel och Nicolas Hernandez Lopez på Ambio. Här följer hans reseskildring från trädplanteringsprojektet i Mexiko.
Idag har jag träffat Elsa som är ansvarig för projektet och Nicolas som är teknisk rådgivare och ansvarig för teknikerna på Ambio. De berättar att trädplanteringsprojektet i Mexiko uppkom ur ett projekt för kaffeproducenter redan 1997. Ambio som startade året efter gör också andra saker förutom planteringsprojekt, t ex skogsbrandsförebyggande och -begränsande projekt, naturvårdsprojekt. Alla projekt bygger på småskalighet och samverkan med lokala grupper.
Projekten ligger i områden med hög biodiversitet. Idag pågår ca 50 projekt med 700 lokala små producenter som omfattar runt 3000 familjer, eftersom en del projekt drivs av kollektiv. Under 2010 räknar man med att ca 100 producenter tillkommer. En långsam tillväxt är och har varit viktigt för dem. På Ambio arbetar 15 personer. Sju av dem är regionala tekniker som ofta är ute i projekten och ger stöd, gör s.k Plan Vivos och verifierar att projekten utvecklas enligt planerna. Teknikerna kan de lokala förhållandena väl och pratar de lokala språken (manga).
Jag frågade vad det är som gör projekten uthålliga och vilka drivkrafter som finns för att få igång projekten. Elsa berättar att det måste finnas eldsjälar som vill vara med oavsett klimatpengarna. Klimatpengar är dock avgörande för att få med tveksamma och för att verkligen dra igång. En annan mycket viktig del av projekten är den utbildning som ges i början av projekten till de medverkande producenterna och familjerna, detta ger en förståelse för miljö, klimat och resursfrågor. Det svåraste i alla projekt är den sociala delen, att få grupperna att fungera till exempel. Om det finns en bra etablerad grupp blir projekten alltid lyckade. Om det inte finns blir det ofta problem. Dock är det samtidigt så att projekten i sig bygger upp starkare grupper och en social struktur.
Vi pratade också om möjligheterna att få till en starkare koppling mellan projekten och våra kunder. Ett sätt skulle kunna vara försäljning av produkter från projekten till våra kunder. Det bästa från Mexiko är kanske kaffe? I Sierra Madre finns projekt med högklassigt kaffe. Ambio har planer att dra igång ett eller två REDD projekt och har sökt finansiering för detta. Det ena ligger i norra Chiapas och det andra skulle vara mot gränsen till Guatemala, där finns ett område som är utsatt för tryck från bl.a biobränsleprojekt och palmoljeplantering som subventioneras av delstatsregeringen.
Imorgon åker Elisa, Nick och jag ca 4 timmar till Palenque och besöker några olika producenter.
Jag hoppas att Jens har med sig fotografier när han kommer hem igen!
År 1994, alltså långt innan Kyotoprotkollet kom till, började forskare från Edinburgh och Mexiko skissa på hur man på bästa sätt skulle kunna involvera fattiga småbrukare i betalningar för ekosystemtjänster. Man drog därmed igång ett projekt i Chiapas, Mexiko (projektet heter Scolel Té) som idag är det äldsta av sitt slag där småbrukare får betalt för de träd de planterar och sköter om. Träd som i sin tur ger klimatnytta, förbättrad biologisk mångfald, ger minskad erosion etc.
