Vår tisdagsmorgon startade med ett frukostseminarium på kontoret. André Gonçalves, forskare från Brasilien, berättade om många års arbete med agroforestry i samarbete med småbrukare i södra och centrala Brasilien. Mot bakgrund av avskogning för monokulturer och köttdjursuppfödning, som är skrämmande både i takt och i omfattning, presenterade André en hoppingivande bild av ett av alternativen.
Forskningsstudier som jämför agroforestrygårdar med skolexempel på de bästa konventionella gårdarna i regionen visar att agroforestrysystemen ger en ökad resiliens både ekologiskt och ekonomiskt. Lantbrukare vittnar om att de klarar extrema väderfenomen som orkaner bättre. Om vissa grödor drabbas av sjukdomar eller angrepp gör den biologiska mångfalden i systemet att den ekonomiska effekten på den enskilde lantbrukarens ekonomi blir mindre än i en konventionell odling.
Medan konventionell monokultur i princip endast producerar den gröda som skördas och säljs, så närmar sig agroforestrygårdarna de naturliga ekosystemen och producerar, utöver de grödor som ger lantbrukaren en inkomst och oss andra föda på bordet, en rad viktiga ekosystemtjänster. Dessa ekosystemtjänster, som pollinering, reglering av vattenflöden, rening av luft, reglering av klimatet, reglering av sjukdomar, skadedjur m.m., är i grunden basen för vår välfärd. Energibalansen i agroforestrysystemen är också betydligt bättre, med ett en energioutput på drygt 18 gånger input (mot drygt 4 i de konventionella systemen).
Våra Plan Vivo-certifierade klimatkompenserande trädplanteringsprojekt i Mexiko, Uganda, Moçambique och Nicaragua är agroforestryprojekt. Morgonens seminarium förstärkte ytterligare vår övertygelse om de ekologiska och sociala mervärdena i sådana satsningar. Vi ser fram emot att kunna bistå Centro Ecológico med partners att kunna erbjuda klimatkompensation.
Kolla på Vi-skogens nya film som beskriver hur Vi-skogen och Plan Vivo-projekt bidrar till bättre klimat och miljö i Afrika. Vi-skogen är en av våra leverantörer av klimatkompensationsprojekt. Projekten lyfts dessutom fram i en ny rapport från FN-organet FAO och ingår i deras klimatprojekt Mitigation of Cliamate Change in Africa.
Så till sist Jens tankar och reflektioner om projekten.
Att driva projekt genom Plan Vivo i Chiapas är en fantastisk utmaning, fattigdom, hög nativitet, låg utbildningsnivå, korruption, zapatister och militärer, långa avstånd och misstänksamhet från folk att bli lurade på sin mark. ”Utlänningarna kommer att ta vår mark.” Det finns ingen tradition av att plantera träd, tidigare har det funnits tillräckligt med mark för att röja nytt när det behövts.
Det är ett jättestort tryck på naturen av alla människor och folk börjar märka att de tär på resurserna. Det börjar bli svårare att hitta ved till bränsle och en del får till och med köpa ved. De börjar också se att det blivit varmare och att regnperioderna är mer oregelbundna vilket försvårar odlingen.
Trädkramare i Mexiko
För mig var det intressant att höra Nicos funderingar kring detta. Att hans pappa inte hade behövt plantera, alltid hade kunnat så samma tid på året och att det fanns utrymme för hans söner att få mark. Nu tänker Nico på hur det ska bli för hans barn. Var ska de få plats, hur ska de få ved och virke? Det mina föräldrar gjort, kommer inte fungera för mina barn, förutsättningarna har ändrats. Det är sådana reflektioner som kan ge ett ändrat beteende och som Plan Vivo kan kanalisera på ett positivt sätt.
Vad gäller den sociala sidan så har jag ingen grund för jämförelse egentligen. Det jag såg var att de barn och vuxna jag mötte i båda byarna vi besökte såg friska och hälsosamma ut. Husen var i bra skick och det verkade ganska välordnat under omständigheterna. Det man ser när man åker förbi andra byar längs med vägarna visar på ett mycket sämre hälsoläge och sämre infrastruktur. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Kanske går folk in i Plan Vivo för att man är företagssam och vill göra något? Kanske ger Plan Vivo den där lilla extra inkomsten? Oavsett så behövs projekten, behoven är oändliga och Plan Vivo är mycket bättre än bistånd och bidrag.
Det enda tvivlet jag har och som jag tog upp är att sista utbetalningen och kontrollen är efter 8 år medan 25 år är den tid som behövs för att binda tillräckligt med CO2 enligt modellen. Även om det känns som om folk kommer att fortsätta och projekten får positiva bieffekter så vore det klokt att ha uppföljning eller annat i ett senare skede. Kanske också ett ekonomiskt incitament mot slutet.
Det finns effekter som är svåra att mäta men som jag tror är positiva. Träden växer jättesnabbt vilket ger snabba resultat och exemplets makt är stark. Jag tror det kommer att göra att fler vill plantera när de sett effekterna. Barnen får se och lära av sina föräldrar, hur planterar man träd, hur sköter man plantor, vad heter de olika träden och hur snabbt växer de. Kunskap som kommer att smitta av sig mellan generationer och skapa goda cirklar. Dessutom är det lite spännande med utlänningar och folk från San Cristobal som kommer och tittar och frågar – det ger status och stolthet.
Här följer det fjärde blogginlägget om Jens Johanssons besök i vårt trädplanteringsprojekt i Chiapas, Mexiko.
Jag frågade Nico om han märkte någon skillnad på antal djur och fåglar. Själv såg jag en hel del fåglar, en rovfågel som cirklade ovanför, fjärilar och ett getingbo i ett av träden. Nico sa att det kommer mycket fåglar till hans skog för att söka skugga under den varma(re) årstiden. Området har också två bäckar som flyter igenom vilket gör området rikt på olika arter. För mig verkade det också som om de som är med i Plan Vivo tänkt efter kring miljöfrågor vilket smittar av sig på övrigt beteende. Dock är ju varje enskilt område enbart på några hektar, vilket vart och ett är för lite för att skapa yta för större djur. Så det är viktigt att inse att Plan Vivo inte handlar om återskapande av regnskog utan att göra odlingar mer diversifierade och resilienta. Genom att blanda in skog får folk flera inkomstkällor och blir mindre känsliga för prisförändringar på t.ex. kaffe.
Efter att ha ätit lite med Nicolas och fått en förevisning av spisen som spar 50% av bränslet och gör att de slipper få in röken i köket, åkte vi ca 30 minuter på delvis mycket skumpiga vägar till nästa bonde – Gaspar. Gaspar bor i en liten by med sin familj på 8 barn. De provar ett nytt koncept för Ambio. Han har fruktträdsodling med apelsiner och carambole och har sedan 1,5 år planterat träd in emellan för att i framtiden få virke. På sitt mycket backiga område har han också planterat majs där det förut var degraderad jord efter ranchhållning. Runt om majsodling har han planterat träd på ett sätt som kallas ”Circo de Vivo”.
När vi var på väg att lämna Gaspar och hans familj kom några killar i 20-årsåldern springande. De var i byn för att bygga en skola och hade spelat fotboll på kvällen. En av killarna hade precis brutit benet och hade mycket ont. Vi körde honom till sjukhuset i Palenque liggandes bak på pick-upen, ingen rolig upplevelse på den vägen, varje gupp gjorde att han skrek av smärta. Jag hann träffa honom i alla fall dagen efter och han mådde bättre och var på väg hem till Tuxtla med buss, hoppandes på kryckor.
Jens Johanssons reseberättelse går vidare. Tidigare blogginlägg nr 1 och 2 finns att läsa längre ned.
Nicolas Hernandez Lopez, Ulysses Ramirez, Elsa Esquivel och jag möttes redan kl 7 för att börja resan till byn Arroyos Palenque. Färden tog 5 timmar, en sträcka på mindre än 20 mil.
Först besokte vi Nicolas Rodriguez Lopez som varit med från starten och nu är regional tekniker, dvs driver projekten lokalt. I Arroyos Palenque deltar 27 av 95 bönder i Plan Vivo. Nicolas visade hur dom går tillväga när de har utbildning och introduktion för nya bönder. En mycket viktig del i projektet eftersom det är då man bygger upp kunskap och stämmer av värderingar. Att få in rätt personer i projekten är avgörande för om det ska lyckas eller inte. Man vill inte få personer som bara är ute efter ersättningen för kol utan som vill mer. Nicolas lägger hellre mer tid i början med fler diskussioner och besök, som kan ta timmar att gå till, än att folk hoppar av när arbetet börjar. Han beskriver också vad det innebär att plantera och sköta plantorna utifrån sin egen erfarenhet. Teknikerna trycker också på att de som planterar måste ha tillräckligt med mark för att kunna odla vad de behöver för mat och försäljning, annars kommer man bara att röja bort träd när det kniper.
Det som är underligt är att varken han eller andra tidigare planterat alls och inte ens kommit på idén. Bönder har alltid röjt och tagit ned träd, att plantera har inte funnits på kartan.
Nicolas tog med oss till sin mark som låg ca 10 minuter från byn där han hade tre områden, 0,5 ha med kaffe, 0,5 med majs och 1 ha för boskap. Dessutom har han mark som inte är en del av Plan Vivo. Desas områden planterades 2001 och visar på en häpnadsväckande spännvidd. En del träd är tjocka som 80-åriga svenska träd, medan andra är smala. Vilket helt beror på vilka arter som planterats. Plantorna sköttes och ansades så att de skulle ta sig och växa rakt och högt.
Kaffeområdet har höga träd som skuggar, minskar skörden men ger anda utbyten. Majsområdet kan de ha majs på under de första 4 åren, därefter skuggar träden för mycket och nu är det bara träd. Boskapsområdet betas av djur som helst inte ska skrapa hornen mot stammarna. Så djuren kom först efter några år då trädplantorna vuxit på sig.
Kom fram hit till San Cristobal de Las Casas igår vid 5 efter att ha lämnat Miami tidigt på morgonen och mellanlandat i Mexico City. Jag hade glömt vilken smutsig luft den staden har – helt fruktansvärt! Landade sedan i Tuxtla och tog bussen upp till denna vackra stad i bergen. Det såg väldigt torrt ut på vägen hit, många fält med torkad majs.
Det regnade när jag kom fram så jag tog mig till hotellet. Gick runt lite på stan och insöp atmosfären. Nu på morgonen ska jag gå till Ambios kontor och jag hoppas någon är där. Fick inte tag på min kontaktperson igårkväll – men det brukar lösa sig.
Jag kommer genom Jens att berätta mer om besöket i Chiapas så snart han hör av sig igen.
