U&W [you and we] Blogg

Norges ”månlandning” i form av avskiljning och lagring av koldioxid från kraftverk (också kallat CCS från engelskans CO2 capture and storage) som Stoltenberg och andra skrutit om i många år skjuts på framtiden. Inte förrän 2014 kommer beslut tas om huruvida gaskraftverket i Mongstad får CCS eller inte, och då kan den inte vara verklighet förrän tidigast 2018. Vad som får den norska regeringen att tveka är inte helt känt, men enligt ett statsråd handlar det om ”praktiske realiteter rundt et av tidenes største industriprosjekter”.

Ännu råder stora vetenskapliga osäkerheter kring säkerhet, kostnader, acceptans och ekonomi. Nyligen publicerades en studie av amerikanska forskare i Journal of Petroleum Science and Engineering där man visar att potentialen för CCS är gravt överskattad. De gick så långt som att kalla CCS ”a profoundly non-feasible option for the management of CO2 emissions”. Trots att studien kritiseras från många håll visar den på de många osäkerheter som råder, vilket kanske bidrar till Norges tvekan. Frågan är dock hur länge denna tvehågsenhet kan fortsätta. Som ett av de största olje- och gasexporterande länderna i världen har de ett enormt ansvar att utveckla teknik så att bränslena på sikt kan eldas på ett miljömässigt bättre sätt. Även om ett totalt stopp av utvinning av fossila bränslen är en miljömässigt mer attraktiv väg att gå verkar den inte vara politiskt gångbar. Monbiot har kallat ett sådant utvinningsstopp för ”leaving fossil fuels in the ground” och beskriver det skämtsamt som en revolutionerande teknik och säker form av CCS, där kolet olikt kol i form av CO2 inte riskerar läcka som vid vanlig CCS. Tvärtom satsar Statoil och Norge på utökad utvinning, bland annat i Kanadas tjärsand som av många anses vara den smutsigaste och mest klimatskadliga industriella aktiviteten. Norge måste bestämma sig. Ska man fortsätta ta upp kol ur marken måste CCS testas och utvecklas snarast.

Debatten om CCS (koldioxidlagring) i Norge har hettat till i Dagsavisen (läs här, här och här). Många befarar att det Stoltenberg för något år sedan kallade ”Norges månlandning” kan bli en kraschlandning. Det klart att frågan väcker känslor. Man får lätt en känsla av att CCS är ett sätt att sopa problemet under mattan. Såsom utvecklingen ser ut nu så, med stadigt ökad användning av kol år efter år, kan man dock undra om det finns något alternativ till CCS. Trots ökad energieffektivisering och mer förnybar energi så finns det alltid en risk för fortsatt eldning av kol. Sett ur det perspektivet så är CCS den enda tekniken som angriper roten till problemet.

Som (tidigare) forskare på området så fick jag och ett par forskarkollegor, Anders Hansson och Jonas Anshelm, chansen att skriva en lite mer nyanserad debattartikel som publicerades igår. Vi försöker bland annat varna för alltför säkra uttalanden och polarisering. För att undvika en lika okonstruktiv debatt som vid den svenska kärnkraftsintroduktionen så gäller det att låta alla komma till tals. Om CCS blir verklighet i stor skala återstår att se. Det som behövs härnäst är storskaliga demonstrationsanläggningar för att se hur tekniken fungerar.