Papper är något alla företag behöver. De som förbrukar stora mängder börjar allt mer bekymra sig över hur mycket man gör av med. Storbolag har slutat att automatiskt skicka ut bokslut och periodrapporter till aktieägare. Allt mer brev och information läggs ut på nätet i stället för att läggas i lådor. På så vis spar man både kol och kulor. I fråga om koldioxid är en grov måttstock 1 à 2 kg CO2 per kg papper.
U&W [you&we] har nu ett avtal med Map Sverige, den största pappersgrossisten, som innebär att tryckerier kan erbjuda kunderna papper som klimatkompeseras av oss genom vårt initiativ ZeroMission. Det sker genom att träd planteras i Moçambique i samarbete med småbönder under strikt kontrollerade former. Så nästa gång du nödvändigtvis måste lägga en beställning av kataloger eller broschyrer kräv att de ska vara klimatkompenserade!

Kung Markattas VD Peter Enberg berättade i DI igår om varför företaget klimatkompenserar för sina transporter och personalens tjänsteresor. Peter säger bland annat att tanken bakom Kung Markattas klimatkompensation är att: ”Våra kunder ska slippa välja mellan närproducerat och ekologiskt producerat”.

Peter berättar vidare att klimatkompensationen är en del av en större klimat- och miljöstrategi. En tanke är exempelvis att Kung Markatta-produkter såsom sojamjölk och tofu kan ersätta mjölk och kött och på så sätt generera en positiv klimateffekt. Man försöker också se över transportslag och har sedan en tid lagt om transport av 300 ton ekologiska Italienska konserver till tåg istället för lastbil.

Det vi har sett på U&W [you&we] efter att ha jobbat många år med klimatkompensation för företag är att kompensationskostnaden kan bli ett starkt incitament och en ekonomisk drivkraft att minska sin klimatpåverkan. Det här är ett bra exempel. Kompensationen för Kung Markattas transporter sker genom trädplantering i Chiapas, Mexiko, ett projekt som Jens Johansson på U&W [you&we] besökte innan jul. Läs mer här.

Nyheten togs även upp igår av Icanyheter.

Att klimatarbete kan vara en lönsam affär har vi belyst flera gånger på vår blogg. I lördags skrev Jan Joel Andersson och Harry McNeil från Utrikespolitiska Institutet på SvD Brännpunkt om att ”klimathotet erbjuder aldrig tidigare skådade affärsmöjligheter. Deras inlägg gör mig hoppfull inför 2010 efter bakslaget i Köpenhamn. De undrar var de visionära svenska företagsledarna är som med nya affärsmodeller, innovativa produkter med en hållbar design kan bidra till en bättre värld?

Tänk om vi i Sverige efter det politiska misslyckandet i Köpenhamn kan se nya svenska industriella kluster växa fram likt det som hände i Sverige under slutet av 1800-talet. Jag tänker på idag svenska stoltheter som Sandvik, Atlas Copco, Ericsson, ASEA, SKF med flera. Andersson och McNeil menar att det är dags för Sverige och svenskt näringsliv att ta ledningen i en av vår tids viktigaste frågor – global uppvärmning. Om nya bolag tillåts att växa fram och gamla reformerar sig till de nya förutsättningarna vi står inför, med resursbrist och försvagade ekosystemtjänster, kan vi samtidigt sluta halka efter i OECDs välfärdslista. Svenska företag kan bli världsledande på hållbara produkter och tjänster, och innovativ teknik.

Då som nu krävs förstås lite hjälp på traven. Då fanns Johan August Gripenstedt, en liberal finansminister, skriver Per Gudmunsson på Signerat i SVD. Idag har vi istället politiker som slår undan fötterna för de nya bolagen! För vindkraftsbolag som O2 Vindel och Falkenberg är bifallet till tilläggsskatt på vindkraftskooperativ ett bakslag. De erbjuder en ny affärsmodell som inte går att jämföra med Vattenfall och EON, läser jag i Dagens Industri. Vi behöver således både modiga politiker och framsynta företagsledare.

Andersson och McNeil ger svenska industri- och företagsledare fyra tips som jag återger i sin helhet nedan:

• Ta aktiv ställning i denna viktiga fråga
• Gå samman och arbeta för en klimatneutral näringslivssektor i Sverige och världen
• Utveckla innovativa affärsmodeller för dagens låginkomstmarknader – framtidens tillväxtmarknader
• Reformera gårdagens affärsmodeller och bli världsledande med innovationer för tjänster och service, energisnåla processer, återanvändande, mer kvalitet och mindre slit och släng

För att detta ska hända behövs en radikal förändring byggd på fakta. Det är stora förändringar inom företag som måste till, omvärdering av befintliga strukturer och modeller. Förändringar har dock en tendens att mötas av motstånd. Med hjälp av filmen och workshopen Beyond the Line ges företag en god start i omställningen till ett hållbart företagande på riktigt. Vi kallar denna nya industriella revolution Eco-transition. Klimatkompensation och energieffektivisering i alla ära, men det räcker inte. Vi talar om att gå bortom lagomlinjen.

För mindre företag finns under 2010 ett program i hållbar affärsutveckling som kallas Grönsamma affärer. Det genomförs med stöd av Entrepreneur Sthlm och EU. Min förhoppning är att företag som genomgår detta program också kommer att vara framtidens vinnare i ett hållbart samhälle.

Så till sist Jens tankar och reflektioner om projekten.

Att driva projekt genom Plan Vivo i Chiapas är en fantastisk utmaning, fattigdom, hög nativitet, låg utbildningsnivå, korruption, zapatister och militärer, långa avstånd och misstänksamhet från folk att bli lurade på sin mark. ”Utlänningarna kommer att ta vår mark.” Det finns ingen tradition av att plantera träd, tidigare har det funnits tillräckligt med mark för att röja nytt när det behövts.

Det är ett jättestort tryck på naturen av alla människor och folk börjar märka att de tär på resurserna. Det börjar bli svårare att hitta ved till bränsle och en del får till och med köpa ved. De börjar också se att det blivit varmare och att regnperioderna är mer oregelbundna vilket försvårar odlingen.

Trädkramare i Mexiko

För mig var det intressant att höra Nicos funderingar kring detta. Att hans pappa inte hade behövt plantera, alltid hade kunnat så samma tid på året och att det fanns utrymme för hans söner att få mark. Nu tänker Nico på hur det ska bli för hans barn. Var ska de få plats, hur ska de få ved och virke? Det mina föräldrar gjort, kommer inte fungera för mina barn, förutsättningarna har ändrats. Det är sådana reflektioner som kan ge ett ändrat beteende och som Plan Vivo kan kanalisera på ett positivt sätt.

Vad gäller den sociala sidan så har jag ingen grund för jämförelse egentligen. Det jag såg var att de barn och vuxna jag mötte i båda byarna vi besökte såg friska och hälsosamma ut. Husen var i bra skick och det verkade ganska välordnat under omständigheterna. Det man ser när man åker förbi andra byar längs med vägarna visar på ett mycket sämre hälsoläge och sämre infrastruktur. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Kanske går folk in i Plan Vivo för att man är företagssam och vill göra något? Kanske ger Plan Vivo den där lilla extra inkomsten? Oavsett så behövs projekten, behoven är oändliga och Plan Vivo är mycket bättre än bistånd och bidrag.

Det enda tvivlet jag har och som jag tog upp är att sista utbetalningen och kontrollen är efter 8 år medan 25 år är den tid som behövs för att binda tillräckligt med CO2 enligt modellen. Även om det känns som om folk kommer att fortsätta och projekten får positiva bieffekter så vore det klokt att ha uppföljning eller annat i ett senare skede. Kanske också ett ekonomiskt incitament mot slutet.

Det finns effekter som är svåra att mäta men som jag tror är positiva. Träden växer jättesnabbt vilket ger snabba resultat och exemplets makt är stark. Jag tror det kommer att göra att fler vill plantera när de sett effekterna. Barnen får se och lära av sina föräldrar, hur planterar man träd, hur sköter man plantor, vad heter de olika träden och hur snabbt växer de. Kunskap som kommer att smitta av sig mellan generationer och skapa goda cirklar. Dessutom är det lite spännande med utlänningar och folk från San Cristobal som kommer och tittar och frågar – det ger status och stolthet.

Jens Johanssons reseberättelse går vidare. Tidigare blogginlägg nr 1 och 2 finns att läsa längre ned.

Nicolas Hernandez Lopez, Ulysses Ramirez, Elsa Esquivel och jag möttes redan kl 7 för att börja resan till byn Arroyos Palenque. Färden tog 5 timmar, en sträcka på mindre än 20 mil.

Först besokte vi Nicolas Rodriguez Lopez som varit med från starten och nu är regional tekniker, dvs driver projekten lokalt. I Arroyos Palenque deltar 27 av 95 bönder i Plan Vivo. Nicolas visade hur dom går tillväga när de har utbildning och introduktion för nya bönder. En mycket viktig del i projektet eftersom det är då man bygger upp kunskap och stämmer av värderingar. Att få in rätt personer i projekten är avgörande för om det ska lyckas eller inte. Man vill inte få personer som bara är ute efter ersättningen för kol utan som vill mer. Nicolas lägger hellre mer tid i början med fler diskussioner och besök, som kan ta timmar att gå till, än att folk hoppar av när arbetet börjar. Han beskriver också vad det innebär att plantera och sköta plantorna utifrån sin egen erfarenhet. Teknikerna trycker också på att de som planterar måste ha tillräckligt med mark för att kunna odla vad de behöver för mat och försäljning, annars kommer man bara att röja bort träd när det kniper.

Det som är underligt är att varken han eller andra tidigare planterat alls och inte ens kommit på idén. Bönder har alltid röjt och tagit ned träd, att plantera har inte funnits på kartan.

Nicolas tog med oss till sin mark som låg ca 10 minuter från byn där han hade tre områden, 0,5 ha med kaffe, 0,5 med majs och 1 ha för boskap. Dessutom har han mark som inte är en del av Plan Vivo. Desas områden planterades 2001 och visar på en häpnadsväckande spännvidd. En del träd är tjocka som 80-åriga svenska träd, medan andra är smala. Vilket helt beror på vilka arter som planterats. Plantorna sköttes och ansades så att de skulle ta sig och växa rakt och högt.

Kaffeområdet har höga träd som skuggar, minskar skörden men ger anda utbyten. Majsområdet kan de ha majs på under de första 4 åren, därefter skuggar träden för mycket och nu är det bara träd. Boskapsområdet betas av djur som helst inte ska skrapa hornen mot stammarna. Så djuren kom först efter några år då trädplantorna vuxit på sig.

Fortsättning följer…

Vår kollega Jens har nu träffat Elsa Esquivel och Nicolas Hernandez Lopez på Ambio. Här följer hans reseskildring från trädplanteringsprojektet i Mexiko.

Idag har jag träffat Elsa som är ansvarig för projektet och Nicolas som är teknisk rådgivare och ansvarig för teknikerna på Ambio. De berättar att trädplanteringsprojektet i Mexiko uppkom ur ett projekt för kaffeproducenter redan 1997.  Ambio som startade året efter gör också andra saker förutom planteringsprojekt, t ex skogsbrandsförebyggande och -begränsande projekt, naturvårdsprojekt. Alla projekt bygger på småskalighet och samverkan med lokala grupper.

Projekten ligger i områden med hög biodiversitet. Idag pågår ca 50 projekt med 700 lokala små producenter som omfattar runt 3000 familjer, eftersom en del projekt drivs av kollektiv. Under 2010 räknar man med att ca 100 producenter tillkommer. En långsam tillväxt är och har varit viktigt för dem. På Ambio arbetar 15 personer. Sju av dem är regionala tekniker som ofta är ute i projekten och ger stöd, gör s.k Plan Vivos och verifierar att projekten utvecklas enligt planerna. Teknikerna kan de lokala förhållandena väl och pratar de lokala språken (manga).

Jag frågade vad det är som gör projekten uthålliga och vilka drivkrafter som finns för att få igång projekten. Elsa berättar att det måste finnas eldsjälar som vill vara med oavsett klimatpengarna. Klimatpengar är dock avgörande för att få med tveksamma och för att verkligen dra igång. En annan mycket viktig del av projekten är den utbildning som ges i början av projekten till de medverkande producenterna och familjerna, detta ger en förståelse för miljö, klimat och resursfrågor. Det svåraste i alla projekt är den sociala delen, att få grupperna att fungera till exempel. Om det finns en bra etablerad grupp blir projekten alltid lyckade. Om det inte finns blir det ofta problem. Dock är det samtidigt så att projekten i sig bygger upp starkare grupper och en social struktur.

Vi pratade också om möjligheterna att få till en starkare koppling mellan projekten och våra kunder. Ett sätt skulle kunna vara försäljning av produkter från projekten till våra kunder. Det bästa från Mexiko är kanske kaffe? I Sierra Madre finns projekt med högklassigt kaffe.
Ambio har planer att dra igång ett eller två REDD projekt och har sökt finansiering för detta. Det ena ligger i norra Chiapas och det andra skulle vara mot gränsen till Guatemala, där finns ett område som är utsatt för tryck från bl.a biobränsleprojekt och palmoljeplantering som subventioneras av delstatsregeringen.

Imorgon åker Elisa, Nick och jag  ca 4 timmar till Palenque och besöker några olika producenter.

Jag hoppas att Jens har med sig fotografier när han kommer hem igen!

Vid ett seminarium vid COP 15 var Pär Larshans, hållbarhetsansvarig på Max Hamburgerrestauranger, inbjuden att i fint sällskap berätta om företaget. Bland lyssnarna fanns kronprinsessan Victoria, Tony Blair, Gro Harlem Brundtland och Maria Wetterstrand.
Pär berättade om Max ambitiösa klimatarbete. Att erbjuda 100% nötkött är lika med 0% miljömedvetenhet, sa han erättade med stolthet att Max bara har 82% nöttkött i sina hamburgare, att Paul McCartney i ett tal till EU-parlamentet rekommenderat delegaterna att besöka Max i Sverige för att studera klimatmärkningen av menyerna och att Max klimatkompenserar alla sina emissioner inkl utsläppen från sina leverantörer. Beträffande den sista punkten uppmanade han seminariedeltagarna att medverka till att trädplantering i samarbete med lokala småbrukare görs till ett inslag i det avtal som kommer ut ur Köpenhamnsförhandlingarna, eftersom det samtidigt med klimatkompensation innebär fattigdomsbekämpning.

Pär Larshans, Max och Kaj Török, Det Naturliga Steget med Green Awards 2009

Max Hamburger vann den ärofyllda engelska Green Awards 2009! Det är ett pris i ”kreativ hållbarhet” och Max har utsetts som det bästa globala exemplet på kommunikation av hållbarhet! Det är stora ord.

Det känns fantastiskt kul när vi på U&W [you&we] har jobbat så hårt och så länge med allt ifrån redovisning av Max alla produkters klimatpåverkan till att klimatkompensera alla Max restauranger, hamburgare, leverantörer, rapande kor och tomater. Det har varit ett mycket intensivt arbete, men väldigt stimulerande! Inte minst på grund av det kreativa samarbetet med de två på bilden intill: Pär Larshans, Max mycket driftiga HR-chef samt Kaj Török, Det Naturliga Stegets mycket nytänkande och kloka kommunikatör!

Se även en annan bekräftelse på miljöarbetets genomslag för Max affärer, här beskriver BBC World News vårt klimatkompensationsprojekt i Moçambique, ZeroMission, och Max koppling till det.

Vi skickar ett enormt stort grattis till Pär och Kaj i London där de tar emot the Green Award 2009! Och ett stort tack för ett mycket stimulerande samarbete!

I ett meddelande från Göteborgs kommun framgår det att man ska klimatkompensera flyg och bilåkning för sina tjänstemän, något som Karlstads redan gör. Man tar ut en avgift för de kolioxidutsläpp som resandet ger upphov till och pengarna ska användas för att reducera kommunens klimatpåverkan, tex genom att sätta upp cykelställ för att underlätta cyklandet.
Det låter bra. Men finns det någon hake? Ja, det man borde ta sig en funderare på är om de pengar man på detta sätt kan använda för investeringar gör största möjliga klimatnytta. Det är naturligtvis svårt att säkra klimatnyttan av ett cykelställ, men även om det var möjligt skulle det nog vara så att pengarna skulle åstadkomma mycket mer CO2-reducering om de investeras i ett utvecklingsland med ett annat kostnadsläge än vårt. Precis samma skäl som gör att företag flyttar ut sin tillverkning till lågprisländer. Man får ut mer för pengarna. Dessutom, om man ska se på frågan globalt, måste vi i Nord vara beredda att medverka till att länder i Syd får finansiering av klimatreducerande åtgärder, eftersom de annars kommer att riskera att hamna ytterligare på efterkälken.

Om allt fler kommuner väljer att gå denna väg ställer de sig för det första utanför Kyotoprotokollet och för det andra minskas kraften i det svenska klimatarbetet.

Det är förresten lite komiskt att det exempel Göteborg nämner i sitt pressmeddelade är just cykelställ. Detta gör att man kommer att tänka på ”cykelställsfrågor”, alltså frågor som man ältar i det oändliga men som egentligen är oväsentliga!

Det var stora rubriker häromdagen om Kung Markattas gröna te. Att det skulle innehålla rester av bekämpningsmedlet azinfosmetyl. Nya tester visar att så inte är fallet. Men tyvärr är skadan redan skedd i och med den negativa mediaexponeringen.
Till alla läsare: Fortsätt i lugn och ro att dricka grönt te från ett seriöst företag som förresten klimatkompenserar sina transporter genom U&W [you&we].