Politiker blir glada när de hör ordet biogas. Det ger energi med minsta möjliga klimatpåverkan. I Tyskland får bönder som ställer om till att odla grödor för biogas, främst majs och energigräs, 20 års garanterat leveranspris. Omfattande arealer odlas nu upp. Men biodlare har lagt märke till att bisamhällena går under i områden där dessa grödor odlas. Nu slår de tillsammans med forskare larm. När bina under sommaren ska dra in nektar finns det inga blommor. Den GMO-majsen ger nämligen ingen blomning och bina svälter ihjäl och binäringen likaså. Biodlare flyttar sina kupor in till städerna för att få honung från trädgårdar och parker, landsbygden fungerar inte längre. Gamla majssorter har försvunnit eller finns möjligtvis i genbanker. Solros skulle kunna vara en alternativ biogasgröda, men den industriella solrosen ger ingen nektar. De gamla sorterna har också försvunnit. Det är inget mindre än en katastrof för biodlingen som nu uppdagas.  I Sverige bör vi noggrant följa det som sker, eftersom vi kommer att hamna i samma fälla i de stora jordbruksområdena i Sydsverige, Östergötland och Västergötland, när politikerna ska stödja produktionen av grödor för  biogas. Finns det en lösning så att vi får både bi och gas? Annars kommer det att bli “Tyst sommar”.

Försäljningen av ekologiska produkter ökar kraftigt. I sin marknadsrapport 2010 berättar KRAV att ökningen var 18% i fjol. Samtidigt är det ett stort antal bönder som vill börja producera ekologiskt. Ökningen av mark i karens har ökat med över 70%. Totalt är det nu 3 600 bönder som odlar ekologiskt. Roligt att notera detta samtidigt som ett antal professorer och forskare på SLU dömer ut det ekologiska jordbruket och anser att industrijordbruk med ökade kemiska tillsatser varje år är att föredra.

KRAV kommer att introducera en ny logga, vilket naturligtvis inte alla företag som har KRAV-märket på sina förpackningar gillar. Saltå Kvarn till exempel säger att det kommer att kosta dem flera hundra tusen kronor att ändra.

Gårdagens Uppdrag Granskning om dyra vägbyggen var intressant på ett principiellt plan. Politiker har motiverat projektet med att de får positiva miljöeffekter. Kritiker har sagt att det ökar biltrafik och att pengarna skulle satsas på kollektivtrafik i stället. I teveprogrammet kom det fram att forskare, bilbranschen själv och flera statliga verk, Vägverket, Naturvårdsverket bl.a, menar att investeringarna inte kommer att minska CO2 utsläppen. Man säger också att en minskning inte går att åstadkomma med tekniklösningar (nya biltyper, nya bränslen) utan att en minskning av resandet är nödvändigt för att få ner utsläppen. Men när Andreas Carlgren intervjuades trodde han benhårt på att tekniken ska fixa det. Han var av en helt annan uppfattning än de statliga specialisterna. Utan att skjuta på Carlgren illustrerar detta ett dilemma. Carlgren vet naturligtvis väldigt väl att han har fel. Men han kan inte säga det där för att det är politiskt självmord: Att inkräkta på den personliga friheten är helt enkelt inte politiskt gångbart om man ska fortsätta att regera. Därför blir det så att som EUs klimatledare presenterar han ambitiösa planer för framtiden. Men när dessa planer ska omsättas i praktisk politik, då blir det den gamla vanliga politiken som man känner igen från tiden före klimatkrisen. Och då väljs lösningar som direkt motverkar det som krävs. Men eftersom det inte går att erkänna detta gäller det att skapa nya argument och en ny verklighet. Och då framstår politikern och politiken som falsk.

I London igår lyssnade jag tillsammans med 250 andra intresserade till professor Tim Jackson*), författare till rapporten ”Prosperity without Growth”, ett arbete han ägnat sig åt i fem år. Vad han gör är att åter aktualisera den fråga som det varit rätt tyst om sedan 70-talet. Nämligen vår tids i särklass största dilemma: Hur är det möjligt att ha obegränsad ekonomisk tillväxt på en planet med begränsade resurser och stressade livsuppehållande ekosystem? Att ha ett oändligt system inneslutet i ett ändligt system är en teoretisk omöjlighet och det leder oundvikligt till kollaps. Svårigheten att hantera denna fråga politiskt har att göra med att ökad produktivitet hela tiden leder till mindre arbete, dvs. arbetslöshet och minskad köpkraft. Alltså måste ekonomin växa mer än produktivitetsökningen och mer än befolkningen ökar. Svaret måste vara jobb men inte tillväxt. Ett sätt att komma åt denna fråga är ”decoupling” (svårt att hitta ett svensk ord, frånkoppling kanske), dvs. tillväxten ökar men inte resursuttag och belastning på ekosystem. Ni kanske har hört Reinfelt tala om att Sverige minskat sina CO2-utsläpp samtidigt som BNP ökat? Men globalt har detta inte skett och CO2, menade Jackson, är en enkel fråga att hantera i jämförelse med biologisk mångfald, markanvändning, kväveflöde och en andra begränsande faktorer. Så det är inte lösningen. Det krävs en helt annan ekonomi, säger han. Investeringar ska vara ekoinvesteringar och leda till jobb men inte resursuttag. Därtill krävs stora insatser från regeringar och helt andra incentiv. Han sa också att vi har det system vi förtjänar. Människor trivs i det och vill ha individuell frihet, individuella mål och personligt förverkligande, vilket sker genom materiella ting. Politiker lovar stabilitet men det som krävs är ett totalt nytt system. Jackson pekar mot kollektiva lösningar, jobb inom service såsom renovering, vård, utbildning. I företag kommer finansdirektörer att få helt andra spelregler och årsredovisningar kommer att innehålla mätning av hur man belastar jorden. Och som individer måste vi tänka om när det gäller vad lycka och välbefinnande verkligen är.

*) Tim Jackson är professor i Sustainable Development vid University of Surrey och Economics Commissioner för brittiska regeringens Sustainable Development Commission.

I en artikel i Teknik 360 kommer Sverige på tredje plats i fråga om nivå på cleantech. Danmark och Tyskland kommer före.
Om det i ett land finns god grogrund för utveckling av miljöteknik sammanhänger med infrastruktur, vilket stöd som ges av staten, forskning vid högskolor och universitet, riskkapital  och vilken entreprenöriell kultur som råder.
Många av de nya teknikerna kommer från nystartade och mindre företag. Detta är något som de stora företagen har anledning att se upp med. Det finns sannolikt i de flesta branscher någon nysatsning som innebär att de gamla aktörerna nafsas i hälarna.
I den film, Beyond the Line, som vi varit med att producera, drar vi en skiljelinje mellan åtgärder och tekniker som är ägnade åt att spara och effektivisera energianvändningen och säger att dessa är bra men kommer inte att vara tillräckliga. Det är nödvändigt att tänka Beyond the Line och också utveckla nya produkter, ny design, nya produktionsprocesser, nya affärsmodeller, tillfredsställa nya behov, om vi ska klara de krav som ställs i fråga om klimat och ekosystem, t.ex. minska utsläpp av växthusgaser med 80-90%.  Filmen ger exempel på företag som är på väg Beyond the Line.
Kanske det finns hopp om att Sverige också är på väg Beyond the Line?

 Elinor Ostrom har fått ekonomipriset till Nobels minne för sitt arbete att studera  hur gemensamma tillgångar som  är gratis tas omhand. Hennes forskningsresultat pekar på att marknaden inte löser denna uppgift  särskilt väl och att heller inte statliga interventioner är framgångsrika. Däremot kan de som har ett intresse i tillgången ofta på ett bättre sett hantera överuttag och hålla  efter dem som missbrukar resursen. Detkan röra sig om föreningar, samfälligheter eller  andra gemenskapsformer som löser uppgiften bättre.
Det är i grunden ett positivt budskap, men jag blir förbryllad. Det första jag tänker på är fisket. Det påstås att Ostrom studerat fiskerinäringen, men exemplet Sverige är inget exempel på att de som fiskar lyckats begränsa uttaget. Tvärtom. Andra exempel är bristande vattenförsörjning i många delar av världen. Jag önskar att hon kan visa att hennes teorier eller resultat kunde gäller utsläpp av miljögifter, skogsskövling och klimatfrågan. Där har inte som jag vet frivilliga intresseorganisationer kunnat åstadkomma några lösningar. Alltså en forskning som inte reflekterar det man ser när man tittar sig omkring. Är det någon som ser något annat? Tills jag får det belagt måste jag nog anse att hennes teorier inte är särskilt generella. Även om hon verkar vara en härlig 76-åring!

Idag försvarade vår kollega Mårten Lind sin doktorsavhandling Opportunities and uncertainties in the early stages of development of CO2 capture and storage. Opponent var prof. Mohsen Assadi från universitetet i Stavanger.

Mårten till vänster lyssnar på opponentens utläggning

Det framgår av avhandlingen att CCS-tekniken är i ett mycket tidigt stadium även om det pratas mycket om den. Något som inte kommer fram i debatten är att lagringstekniken i sig själv är energikrävande. Det brukar pratas om att CCS möjliggör utsläppsfri el, men sett ur ett livscykelperspektiv är kanske inte utsläppsreduktionen mer än 65%.

… är den fyndiga titeln på en ny bok som ges ut imorgon. Boken handlar om klimatutmaningen och är en i raden böcker i serien Formas Fokuserar. Ledande forskare radar upp populärvetenskapliga beskrivningar och resonemang kring sin forskning och utmaningen världen står inför. Boken berör vitt skilda ämnen från den vetenskapliga bakgrunden till tekniska och politiska åtgärder för utsläppsminskning och anpassning.

Boken är relativt billig, 51 kronor och 30 kronor för skolor och högskolor, så det blir många sidor per krona eftersom boken nästan är 500 sidor lång. Själv har jag inte läst boken, förutom det avsnitt om CCS som jag skrivit med min forskarkollega Anders Hansson, men efter att ha läst innehållsförteckningen så ser fram emot att läsa bland annat Per Holmlunds uppmaning till forskare att ta mer debattinitiativ samt Karin Bäckstrands kritiska text om EU:s klimat- och energipolitik.

Nu kan en trailer på filmen Beyond the Line beskådas på Youtube. Den tar ungefär 5 minuter.
Vi har medverkat i produktionen av filmen som handlar om hur företag på ett kreativt sätt utvecklar klimatstrategier och tar frågan om ekosystemtjänster på allvar.

Inom någon vecka kommer den att erbjudas till försäljning.

Ett märkligt inspel har gjort av ekonomerna Nils Lundgren och Marion Radetzki, som i en intervju i DN med rubriken ”Klimatlarm sågas av tunga ekonomer” ifrågasätter att det finns ett klimathot. De har kommit fram till att klimatforskarna inom FNs klimatpanel har fel, att det dessa säger blivit religiös sanning, att kritiker inte tillåts komma fram och de räknar med att förhandlingarna i Köpenhamn ska bli resultatlösa.
Ekonomer är ju inte precis kända för att ha rosat marknaden med gott omdöme och korrekta prognoser på senare tid. Det verkar vara ett omnipotensproblem inom delar av denna yrkeskår, att man utan ödmjukhet går in på forskningsområden som man inte har förutsättningar att bedöma men uttalar sig som om man var sakkunnig.
I en kommentar i DNs kulturdel idag frågar Kajsa Ekis Ekman spetsigt om någon skulle tänka sig en artikelrubrik som till exempel ”Alkoholforskning sågas av tunga arkitekter” eller” Nya rön inom diabetes sågas av idéhistoriker”. Skönt med med lite perspektiv på tillvaron!