U&W [you and we] Blogg

Jag såg en lista över de länder som det är bäst att leva i. Den toppas av Frankrike, därefter följer Australien, Schweiz, Tyskland, Nya Zealand, Luxemburg och USA. Sverige hamnar på 29 plats. Det är 2010 Quality of Life Index som räknar fram dessa data utifrån nio kriterier. Dessa är levnadskostnad, fritid/kultur, ekonomi, miljö, frihet, hälsa, infrastruktur, risk/säkerhet och klimat. (Klimat handlar om klimat, inte hur man tacklar klimatfrågor.)

Samtidigt stötte jag på ett annat index, The Happy Planet Index (HPI), som tas fram av NEF (New Economics Foundation) och som syftar till att inom ramen för ekologisk effektivitet mäta hur vi lever ett gott liv. Här ser placeringarna lite annorlunda ut: Costa Rica kommer först, därefter Dominikanska Republiken och Jamaica. Även Guatemala, Colombia, Cuba och Mexico kommer högt upp. Det framgår alltså att Syd- och Centralamerika dominerar lista. Första europeiska land är Holland på 43 plats. USA kommer på 114 plats. Några länder har gått tillbaka sedan tidigare mätningar, t.ex USA och Kina.
Rapporten från NEF är tänkvärd. Den tar upp frågan vad som gör att man känner sig lycklig, vilket är något annat än rik. Det finns ett diagram på sida 38 där man lagt in både HPI och BNP för OECD-länder och där ser man ett mönster som man måste dra på munnen åt: När BNP växer går HPI ner. När BNP går ner växer HPI.

CSR i Praktiken rapporterar om att tankesmedjan Ethisphere har gjort sin årliga lista över de hundra mest etiska företagen. Två svenska företag finns med: SCA, IKEA.
Tyvärr blir listan mindre trovärdig eftersom den helt domineras av nordamerikanska företag. Intressant är dock att de 100 företagen över åren visar en klart bättre börskursutveckling än de 500 största börsbolagen i USA och de 100 största i England.

I London igår lyssnade jag tillsammans med 250 andra intresserade till professor Tim Jackson*), författare till rapporten ”Prosperity without Growth”, ett arbete han ägnat sig åt i fem år. Vad han gör är att åter aktualisera den fråga som det varit rätt tyst om sedan 70-talet. Nämligen vår tids i särklass största dilemma: Hur är det möjligt att ha obegränsad ekonomisk tillväxt på en planet med begränsade resurser och stressade livsuppehållande ekosystem? Att ha ett oändligt system inneslutet i ett ändligt system är en teoretisk omöjlighet och det leder oundvikligt till kollaps. Svårigheten att hantera denna fråga politiskt har att göra med att ökad produktivitet hela tiden leder till mindre arbete, dvs. arbetslöshet och minskad köpkraft. Alltså måste ekonomin växa mer än produktivitetsökningen och mer än befolkningen ökar. Svaret måste vara jobb men inte tillväxt. Ett sätt att komma åt denna fråga är ”decoupling” (svårt att hitta ett svensk ord, frånkoppling kanske), dvs. tillväxten ökar men inte resursuttag och belastning på ekosystem. Ni kanske har hört Reinfelt tala om att Sverige minskat sina CO2-utsläpp samtidigt som BNP ökat? Men globalt har detta inte skett och CO2, menade Jackson, är en enkel fråga att hantera i jämförelse med biologisk mångfald, markanvändning, kväveflöde och en andra begränsande faktorer. Så det är inte lösningen. Det krävs en helt annan ekonomi, säger han. Investeringar ska vara ekoinvesteringar och leda till jobb men inte resursuttag. Därtill krävs stora insatser från regeringar och helt andra incentiv. Han sa också att vi har det system vi förtjänar. Människor trivs i det och vill ha individuell frihet, individuella mål och personligt förverkligande, vilket sker genom materiella ting. Politiker lovar stabilitet men det som krävs är ett totalt nytt system. Jackson pekar mot kollektiva lösningar, jobb inom service såsom renovering, vård, utbildning. I företag kommer finansdirektörer att få helt andra spelregler och årsredovisningar kommer att innehålla mätning av hur man belastar jorden. Och som individer måste vi tänka om när det gäller vad lycka och välbefinnande verkligen är.

*) Tim Jackson är professor i Sustainable Development vid University of Surrey och Economics Commissioner för brittiska regeringens Sustainable Development Commission.

Nobelpriset i ekonomi har för första gången någonsin gått till en kvinna!

Lika unikt är det att nobelpriset i Ekonomi går till forskning om miljöresurser. Professor Elinor Ostrom på Indiana University, USA, har forskat kring hur människor förvalta gemensamma naturresurser och hur ekosystem kan kollapsa på grund av vanvård. Elinor Ostrom sitter också i Stockholm Resilience Centers styrelse.

Det är kunskap som vi är i mycket stort på behov av när vi nu förvaltar vår planet på ett sätt som hotar vår framtid. Elinor Ostrom har bland annat forskat om överfiske och dess bakomliggande mekanismer. Hennes resultat är förhoppningsfulla – det finns sätt och former att förvalta gemensamma resurser utan att förstöra dem. Vad Elinor Ostrom betonar är att lokalbefolkningens organisation är av stor vikt för att förvaltningen ska bli framgångsrik. Hennes nobelpris visar också att priskommittén har börjat förstå att vår förvaltning av ekosystemen är basen för alla ekonomiska värden i vårt samhälle.

Läs också på Stockholm Resilience Centers hemsida, där är även en intressant film med Ostrom!

Se också GöteborgsPosten som har en utförlig artikel om Ostrom. Där nämns även forskningsprojektet med räkfiskare i Gullmarsfjorden som med en Ostroms metodik förvaltar räkfisket i fjorden. Tack vare detta kunde jag i somras för första gången äta hållbart, närfiskade Gullmarsräkor. Jag måste säga att de smakade mycket godare än de andra ”ful-räkorna”!

Se även Sverker Sörlins artikel i DN och artikeln i Vetenskapsrådet!

Som avslutning på gårdagens första föreläsning på kursen Världens Eko får föreläsaren Thomas Hahn frågan: ”Hur kan vi bidra till hållbar utveckling?” Frågan som kommer att ställas till alla föreläsare besvarar Thomas så här:

* Se dig själv som en förändringsagent

* Förminska inte dig själv

* Stöd krafter för hållbar utveckling

I dagens Metro ger artisten Moby tre gröna tips: 1) avstå kött, 2) åk kommunalt och 3) stöd klimatsmarta företag. Synd bara att han tycker att han själv inte kan göra någon skillnad. Han borde inte förminska sig själv utan se sig som någon som kan påverka andra genom sin egen livsstil.

Professorn i praktisk filosofi, Folke Tersman, skrev på Debattsidan i lördagens DN om vetenskaplig osäkerhet, sannolikheter och hur vi kan tänka kring våra handlingsalternativ i klimatfrågan. Klokt och tänkvärt. Särskilt påminnelsen om att vetenskapen aldrig ger tvärsäkra svar, speciellt inte kring prognoser, känns viktig.

En av världens största ekonomer, Jeffrey D Sachs, hävdar att finanskrisens allvar är klart överdriven och att det istället är försvagningen av planetens ekosystem som är det stora hotet mot vårt samhälle och välstånd. Jeffrey säger bland annat: ”Men den riktigt akuta krisen, den är en helt annan, enligt Sachs. Att världen får flera nya kolkraftverk i veckan och att vi inom kanske bara några decennier står inför en reell katastrof med tanke på befolkningsutvecklingen och bristen på vatten, bland annat. Men kriserna hänger samtidigt ihop.

– Om vi inte snart lyckas ställa om mot nya och rena energisystem, och i grunden förändra vad vi kör våra bilar på så kommer vi inte att få se den återhämtning i investeringar som världen så väl behöver.” säger Jeffrey D Sachs.

Han har varit rådgivare åt FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon och är verksam i Earth Institute på Columbia University i USA. Eftersom han av Time Magazine (både år 2004 och 2005) räknades som en de 100 mest inflytelserika personerna i världen så får vi hoppas att några lyssnar.