U&W [you and we] Blogg

Följer debatten i DN som startade med en artikel av Filip Johnsson och där Martina Krüger och Stefan Henningsson idag kom med en replik. CCS och Kärnkraft ställs mot förnybara alternativ. Johnsson hävdar bland annat att ”alla tekniker behövs” och att det finns alltför stora reserver av kol kvar i marken, trots att vissa hävdar motsatsen, som inte kommer ligga kvar outnyttjade. Därför behövs kärnkraft och framför allt kol och CCS enligt Johnsson. Krüger och Henningsson hävdar motsatsen och stödjer sig på återkommande studier där de visat på att det ”går att ersätta dagens beroende av fossila bränslen och kärnkraft med ett hållbart energisystem”. Kärnkraft orkar jag inte debattera här men tänkte iaf skriva några rader om CCS kontra förnybart.

CCS finns redan idag, och kommer med stor sannolikhet bli större, särskilt i sådana länder där det finns stora fossila reserver och där lagringsutrymmen ligger i nära anslutning till utsläppskällorna. Det är ”helt enkelt för enkelt” att borra ett hål och stoppa ner CO2 om möjligheten finns lättillgänglig. Att tekniken ska bli så stor att den kan ta hand om merparten av växthusgasutsläppen från fossila bränslen känns dock osannolikt. Tekniken är i de flesta fallen oerhört komplex, särskilt när CO2 ska avskiljas på ett ställe, transporteras en lång sträcka, blandas med andra gasströmmar för att till sist injiceras i marken, ibland off shore. Ofta finns också svåra miljömässiga avvägningar att göra där det i värsta fall kan sluta med att man byter ut ett växthusgasproblem mot ex. ett miljögiftsproblem. Behöver jag tillägga att lokalbefolkningen där tekniken testas ofta är långt ifrån förtjusta. Att svenska staten genom Vattenfall ska satsa på CCS håller jag därför inte med om. Man kan ta ansvar på andra sätt bland annat genom att satsa på förnybara alternativ där kostnadsutvecklingen ser betydligt mer positiv ut än för CCS och Kärnkraft.

Ett begrepp som jag tycker tappas bort i debatten är risk, och där skillnaden mellan de alternativ som debattörerna föreslår är stor. Redan på förhand kan säga att jag propagerar för ”lågriskalternativet” 1 à la Krüger och Henningsson. Alternativen är:

1. En investering i förnybara energialternativ innebär ofta en hög investeringskostnad per kW medan den rörliga årliga kostnaden är desto lägre så länge solen skiner, vinden viner och vågorna skvalpar. Har man tur håller anläggningen i flera decennier med näst intill obefintliga kostnader.

2. En investering i framför allt kolkraft (som anses vara mest intressant ur ett CCS-perspektiv) innebär en relativt sett låg investeringskostnad per kW, men den rörliga kostnaden år från år är väldigt hög och dessutom oförutsägbar då marknaderna för olja, gas och kol är extremt volatila.

Alternativ 1 skulle med detta resonemang och för att dra en parallell till finansmarknaden vara energiframtidens svar på ett räntepapper. Stabil och förutsägbar ekonomi. Alternativ 2 skulle vara motsatsen, en högriskaktie. Kapplöpningen om världens återstående fossila bränslen är i full gång, vilket med stor sannolikhet kommer ge högre och mer instabila priser i framtiden. Ekonomin för dessa alternativ blir därför oförutsägbar och troligen högt, trots att den initiala investeringen kan te sig låg och därför lockande för de som inte har så lång framförhållning. Kraftverk ska dock helst stå och producera i några decennier och då gäller det ju att även då ha råd att köpa bränsle till kraftverket, även då priserna skenar.

Idéerna ovan är tagna från Bazilian & Roques. De kommer, genom att applicera portfölj- och riskbegrepp från finansmarknaden på energimarknaden, fram till att man kan reducera risken i världens energiportfölj radikalt. Detta genom att investera i förnybar energi. Boken är mycket läsvärd och mitt boktips till Johnsson, Krüger och Henningsson. Jag tror att dessa begrepp och relativt nya sätt att se på saken skulle kunna låsa upp det ställningskrig med två läger som råder. Liksom Johnsson tror jag att vi i dagsläget inte kan utesluta vissa tekniker. Det ser ju inte riktigt ut som om världssamfundet idag skulle kunna enas om att lämna alla fossila bränslen kvar i marken. Mitt stalltips är dock som sagt att CCS och fossila bränslen i hög grad kommer att diskvalificera sig själva genom höga kostnader och hög risk jämfört med sol, vatten och vind och därigenom utgöra en liten del av den globala energiportföljen 2050. Den som lever får se, bland annat jag om jag har förmånen att få bli 73.

Norges ”månlandning” i form av avskiljning och lagring av koldioxid från kraftverk (också kallat CCS från engelskans CO2 capture and storage) som Stoltenberg och andra skrutit om i många år skjuts på framtiden. Inte förrän 2014 kommer beslut tas om huruvida gaskraftverket i Mongstad får CCS eller inte, och då kan den inte vara verklighet förrän tidigast 2018. Vad som får den norska regeringen att tveka är inte helt känt, men enligt ett statsråd handlar det om ”praktiske realiteter rundt et av tidenes største industriprosjekter”.

Ännu råder stora vetenskapliga osäkerheter kring säkerhet, kostnader, acceptans och ekonomi. Nyligen publicerades en studie av amerikanska forskare i Journal of Petroleum Science and Engineering där man visar att potentialen för CCS är gravt överskattad. De gick så långt som att kalla CCS ”a profoundly non-feasible option for the management of CO2 emissions”. Trots att studien kritiseras från många håll visar den på de många osäkerheter som råder, vilket kanske bidrar till Norges tvekan. Frågan är dock hur länge denna tvehågsenhet kan fortsätta. Som ett av de största olje- och gasexporterande länderna i världen har de ett enormt ansvar att utveckla teknik så att bränslena på sikt kan eldas på ett miljömässigt bättre sätt. Även om ett totalt stopp av utvinning av fossila bränslen är en miljömässigt mer attraktiv väg att gå verkar den inte vara politiskt gångbar. Monbiot har kallat ett sådant utvinningsstopp för ”leaving fossil fuels in the ground” och beskriver det skämtsamt som en revolutionerande teknik och säker form av CCS, där kolet olikt kol i form av CO2 inte riskerar läcka som vid vanlig CCS. Tvärtom satsar Statoil och Norge på utökad utvinning, bland annat i Kanadas tjärsand som av många anses vara den smutsigaste och mest klimatskadliga industriella aktiviteten. Norge måste bestämma sig. Ska man fortsätta ta upp kol ur marken måste CCS testas och utvecklas snarast.