U&W [you and we] Blogg

Så till sist Jens tankar och reflektioner om projekten.

Att driva projekt genom Plan Vivo i Chiapas är en fantastisk utmaning, fattigdom, hög nativitet, låg utbildningsnivå, korruption, zapatister och militärer, långa avstånd och misstänksamhet från folk att bli lurade på sin mark. ”Utlänningarna kommer att ta vår mark.” Det finns ingen tradition av att plantera träd, tidigare har det funnits tillräckligt med mark för att röja nytt när det behövts.

Det är ett jättestort tryck på naturen av alla människor och folk börjar märka att de tär på resurserna. Det börjar bli svårare att hitta ved till bränsle och en del får till och med köpa ved. De börjar också se att det blivit varmare och att regnperioderna är mer oregelbundna vilket försvårar odlingen.

Trädkramare i Mexiko

För mig var det intressant att höra Nicos funderingar kring detta. Att hans pappa inte hade behövt plantera, alltid hade kunnat så samma tid på året och att det fanns utrymme för hans söner att få mark. Nu tänker Nico på hur det ska bli för hans barn. Var ska de få plats, hur ska de få ved och virke? Det mina föräldrar gjort, kommer inte fungera för mina barn, förutsättningarna har ändrats. Det är sådana reflektioner som kan ge ett ändrat beteende och som Plan Vivo kan kanalisera på ett positivt sätt.

Vad gäller den sociala sidan så har jag ingen grund för jämförelse egentligen. Det jag såg var att de barn och vuxna jag mötte i båda byarna vi besökte såg friska och hälsosamma ut. Husen var i bra skick och det verkade ganska välordnat under omständigheterna. Det man ser när man åker förbi andra byar längs med vägarna visar på ett mycket sämre hälsoläge och sämre infrastruktur. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Kanske går folk in i Plan Vivo för att man är företagssam och vill göra något? Kanske ger Plan Vivo den där lilla extra inkomsten? Oavsett så behövs projekten, behoven är oändliga och Plan Vivo är mycket bättre än bistånd och bidrag.

Det enda tvivlet jag har och som jag tog upp är att sista utbetalningen och kontrollen är efter 8 år medan 25 år är den tid som behövs för att binda tillräckligt med CO2 enligt modellen. Även om det känns som om folk kommer att fortsätta och projekten får positiva bieffekter så vore det klokt att ha uppföljning eller annat i ett senare skede. Kanske också ett ekonomiskt incitament mot slutet.

Det finns effekter som är svåra att mäta men som jag tror är positiva. Träden växer jättesnabbt vilket ger snabba resultat och exemplets makt är stark. Jag tror det kommer att göra att fler vill plantera när de sett effekterna. Barnen får se och lära av sina föräldrar, hur planterar man träd, hur sköter man plantor, vad heter de olika träden och hur snabbt växer de. Kunskap som kommer att smitta av sig mellan generationer och skapa goda cirklar. Dessutom är det lite spännande med utlänningar och folk från San Cristobal som kommer och tittar och frågar – det ger status och stolthet.

Här följer det fjärde blogginlägget om Jens Johanssons besök i vårt trädplanteringsprojekt i Chiapas, Mexiko.

Jag frågade Nico om han märkte någon skillnad på antal djur och fåglar. Själv såg jag en hel del fåglar, en rovfågel som cirklade ovanför, fjärilar och ett getingbo i ett av träden. Nico sa att det kommer mycket fåglar till hans skog för att söka skugga under den varma(re) årstiden. Området har också två bäckar som flyter igenom vilket gör området rikt på olika arter. För mig verkade det också som om de som är med i Plan Vivo tänkt efter kring miljöfrågor vilket smittar av sig på övrigt beteende. Dock är ju varje enskilt område enbart på några hektar, vilket vart och ett är för lite för att skapa yta för större djur. Så det är viktigt att inse att Plan Vivo inte handlar om återskapande av regnskog utan att göra odlingar mer diversifierade och resilienta. Genom att blanda in skog får folk flera inkomstkällor och blir mindre känsliga för prisförändringar på t.ex. kaffe.

Efter att ha ätit lite med Nicolas och fått en förevisning av spisen som spar 50% av bränslet och gör att de slipper få in röken i köket, åkte vi ca 30 minuter på delvis mycket skumpiga vägar till nästa bonde – Gaspar. Gaspar bor i en liten by med sin familj på 8 barn. De provar ett nytt koncept för Ambio. Han har fruktträdsodling med apelsiner och carambole och har sedan 1,5 år planterat träd in emellan för att i framtiden få virke. På sitt mycket backiga område har han också planterat majs där det förut var degraderad jord efter ranchhållning. Runt om majsodling har han planterat träd på ett sätt som kallas ”Circo de Vivo”.

När vi var på väg att lämna Gaspar och hans familj kom några killar i 20-årsåldern springande. De var i byn för att bygga en skola och hade spelat fotboll på kvällen. En av killarna hade precis brutit benet och hade mycket ont. Vi körde honom till sjukhuset i Palenque liggandes bak på pick-upen, ingen rolig upplevelse på den vägen, varje gupp gjorde att han skrek av smärta. Jag hann träffa honom i alla fall dagen efter och han mådde bättre och var på väg hem till Tuxtla med buss, hoppandes på kryckor.

De tidigare blogginläggen finner du på länkarna, vägen till Chiapas, samtal med personal på Ambio och besök i Arroyos Palenque.

Den som vill veta hur det gick till minut för minut, när det sista mötet ägde rum som resulterade i Copenhagen Accord kan ta del av bloggen Climate Progress som Joe Romm skriver. Den bloggen är en suverän källa för klimatinfo. Joe är för övrigt en av de personer som vi intervjuar i filmen Beyond the Line.

Den engelska tidningen Independent berättar idag att övertid orsakar mer koldioxidutsläpp. Man har analyserat regeringens elförbrukning som ökat kraftigt senaste året. Orsaken är att många jobbar över och att flitens lampor lyser sent. Man kan väl tänka sig att många därefter tar taxi hem i stället för tunnelbanan. Känns det igen?

Ska du åka till London snart? Då har jag ett tips: Enron, tidernas värsta bolagsbedrägeri har blivit musical i London. Hela företaget var som ett stort drama som slutade med att bolagets direktörer leddes ut från huvudkontoret i Houston av FBI, försedda med handklovar. Nu spelas det upp igen. Recentionerna är goda.

Jens Johanssons reseberättelse går vidare. Tidigare blogginlägg nr 1 och 2 finns att läsa längre ned.

Nicolas Hernandez Lopez, Ulysses Ramirez, Elsa Esquivel och jag möttes redan kl 7 för att börja resan till byn Arroyos Palenque. Färden tog 5 timmar, en sträcka på mindre än 20 mil.

Först besokte vi Nicolas Rodriguez Lopez som varit med från starten och nu är regional tekniker, dvs driver projekten lokalt. I Arroyos Palenque deltar 27 av 95 bönder i Plan Vivo. Nicolas visade hur dom går tillväga när de har utbildning och introduktion för nya bönder. En mycket viktig del i projektet eftersom det är då man bygger upp kunskap och stämmer av värderingar. Att få in rätt personer i projekten är avgörande för om det ska lyckas eller inte. Man vill inte få personer som bara är ute efter ersättningen för kol utan som vill mer. Nicolas lägger hellre mer tid i början med fler diskussioner och besök, som kan ta timmar att gå till, än att folk hoppar av när arbetet börjar. Han beskriver också vad det innebär att plantera och sköta plantorna utifrån sin egen erfarenhet. Teknikerna trycker också på att de som planterar måste ha tillräckligt med mark för att kunna odla vad de behöver för mat och försäljning, annars kommer man bara att röja bort träd när det kniper.

Det som är underligt är att varken han eller andra tidigare planterat alls och inte ens kommit på idén. Bönder har alltid röjt och tagit ned träd, att plantera har inte funnits på kartan.

Nicolas tog med oss till sin mark som låg ca 10 minuter från byn där han hade tre områden, 0,5 ha med kaffe, 0,5 med majs och 1 ha för boskap. Dessutom har han mark som inte är en del av Plan Vivo. Desas områden planterades 2001 och visar på en häpnadsväckande spännvidd. En del träd är tjocka som 80-åriga svenska träd, medan andra är smala. Vilket helt beror på vilka arter som planterats. Plantorna sköttes och ansades så att de skulle ta sig och växa rakt och högt.

Kaffeområdet har höga träd som skuggar, minskar skörden men ger anda utbyten. Majsområdet kan de ha majs på under de första 4 åren, därefter skuggar träden för mycket och nu är det bara träd. Boskapsområdet betas av djur som helst inte ska skrapa hornen mot stammarna. Så djuren kom först efter några år då trädplantorna vuxit på sig.

Fortsättning följer…

Så här inför det nya året kan det vara intressant att spekulera i vad de positiva effekterna av Köpenhamnsmötet kan tänkas bli. Mycket är ett råttan på repet-scenario. Någon måste börja. Mitt scenario börjar med USA:

Obama får med senaten på ett bindande klimatåtagande under våren. Det öppnar för USA att ta ett internationellt ledarskap i klimatfrågan. Kanske till och med flytta fram positionerna längre, eftersom nuvarande förslag på åtagande är mycket måttligt, 17 % relaterat till 2005, men endast 4 % jämfört med 1990 års nivå. (Jämför EUs mål på minst 20% till 2020.)

Om USA gör ett åtagande kommer det att sätta press på Kina att sätta absoluta mål och inte enbart relatera utsläppsminskningen till tillväxten.

Om både USA och Kina gör detta kommer EU att behöva stå fast vid att höja sitt åtagande till 30% till 2020.

Det blir svårt för Indien, som hittills bara talat om mål i relativa termer, att stå utanför särskilt som Brasilien är med på att minska med 50% till 2050 under förutsättning att industriländerna sätter ett ambitiöst 2020-mål och också  Sydafrika som lovat 34% minskning till 2020.

Det kommer att bli press på alla länder som hittills inte angett några bindande mål att göra så, bland annat Australien.

Det blir ökat tryck på transparens i att redovisa länders reduceringar och att sättet att redovisa blir mer standardiserat och följs löpande. Det skulle göra att länder som Kanada, som åtog sig att minska utsläppen med 6% till 2012 i förhållande till 1990 men som hittills ökat med 34 %, hängs ut ordentligt. (Det finns de som redan menar att Kanada ska uteslutas ur Brittiska samväldet av detta skäl).

Det kommer att bli ett tryck underifrån på regeringar att agera. Många initiativ har tagits på stadsnivå att följa Kyotoprotokollet. I USA har över 500 städer inofficiellt undertecknat detta avtal.

En god vän Don Kulick, som är professor i socialantropologi, kom just tillbaka från en längre vistelse i Papau Nya Guinea, där har bedrivit språkforskning i en avlägsen djungelby med 200 invånare. Invånarna var bekanta med begreppet Carbon trading. Deras tolkning av vad det innebär är intressant. Man tror att de vita kommer till dem med stora maskiner som suger upp luften. Eftersom luften har tagit slut hos oss transporteras den hit och luften kommer att blåsas in i våra byggnader. Människorna här kan sedan andas när de är inomhus. När man går från ett hus till ett annat håller man andan. Eftersom luften nu kommer att ta slut hos dem är man rädd att deras samhälle kommer att gå under.

Har precis träffat Ulla Hamilton och signerat Stockholms Stads klimatsamarbete med och för företagare, Klimatpakten. Syftet med samarbetet är att vi som lever och verkar i Stockholmsområdet kraftsamlar kring klimatfrågan och alla företag som deltar ska minska sina utsläpp med 10% till 2011. Idag har över 100 företag anslutit sig till Klimatpakten, där samarbete och utbyte mellan företag uppmuntras. Gå med du också!

Men det här räcker tyvärr inte. Vi måste bortom energieffektivisering, minskning av pappersanvändning och försöka se vad som behövs för att nå det fossilfria samhället 2050. Fossilfritt 2050 är ett utmanande mål, minst sagt. Men det kan ju delas upp och vi företagare kan ställa upp bakom EUs mer utmanande bud om 30% till 2020, på hemmaplan, som Greenpeace ber våra ledare om på Dagens Industris debattsida. Gör vi det påbörjar vi också resan bortom lagom och gör det vi så länge pratat om. Vilket Jan-Peter Bergkvist på Sleepwell så vist nämnde under Klimatpakten idag, vi måste börja leva som vi lär – ”Walk the Talk” – helt enkelt. Det räcker inte som Bo Albertsson skriver i en krönika i Dagens Media – att kommunicera sina åtaganden mer. Om kommunikationen kommer utan handling är risken att hållbarhetsfrågorna bara blir tomma ord.

Passar därför på att tipsa om två möjligheter till utveckling i rätt riktning som stora och små företagare har under 2010. Grönsamma affärer är ett program i hållbar affärsutveckling för små- och medelstora företag som U&W [you&we] genomför tillsammans med ESAM inom ramen för ett EU-finansierat projekt som drivs av Entrepreneur Sthlm.

För större företag rekommenderar jag filmen Beyond the Line. I filmen kommer både vetenskapen och de goda exemplen till tals samt att man får verktyg för att arbeta med hållbar affärsutveckling. Vill man veta mer om filmen som utvecklings seminarium är Göran Wiklund rätt person att prata med!

I Köpenhamn besökte jag Ghost Rainforest, en installation av konstnären Angela Palmer som kopplar ihop klimatförändring och avskogning. Med 10 trädstubbar från regnskogen i Ghana vill hon visa faran med att skövla den känsliga tropiska regnskogen. En del av träden skulle nått en höjd av drygt 50 meter om de fått växa upp. Med sina rotsystem intakta ger de verkligen ett spöklikt intryck. Men ett positivt budskap är att Ghana, som förlorat 90% av sina regnskogar, som första land i Afrika tecknat ett avtal med EU om att stoppa fortsatt avverkning.