U&W [you and we] Blogg

Nobelpriset i ekonomi har för första gången någonsin gått till en kvinna!

Lika unikt är det att nobelpriset i Ekonomi går till forskning om miljöresurser. Professor Elinor Ostrom på Indiana University, USA, har forskat kring hur människor förvalta gemensamma naturresurser och hur ekosystem kan kollapsa på grund av vanvård. Elinor Ostrom sitter också i Stockholm Resilience Centers styrelse.

Det är kunskap som vi är i mycket stort på behov av när vi nu förvaltar vår planet på ett sätt som hotar vår framtid. Elinor Ostrom har bland annat forskat om överfiske och dess bakomliggande mekanismer. Hennes resultat är förhoppningsfulla – det finns sätt och former att förvalta gemensamma resurser utan att förstöra dem. Vad Elinor Ostrom betonar är att lokalbefolkningens organisation är av stor vikt för att förvaltningen ska bli framgångsrik. Hennes nobelpris visar också att priskommittén har börjat förstå att vår förvaltning av ekosystemen är basen för alla ekonomiska värden i vårt samhälle.

Läs också på Stockholm Resilience Centers hemsida, där är även en intressant film med Ostrom!

Se också GöteborgsPosten som har en utförlig artikel om Ostrom. Där nämns även forskningsprojektet med räkfiskare i Gullmarsfjorden som med en Ostroms metodik förvaltar räkfisket i fjorden. Tack vare detta kunde jag i somras för första gången äta hållbart, närfiskade Gullmarsräkor. Jag måste säga att de smakade mycket godare än de andra ”ful-räkorna”!

Se även Sverker Sörlins artikel i DN och artikeln i Vetenskapsrådet!

 Elinor Ostrom har fått ekonomipriset till Nobels minne för sitt arbete att studera  hur gemensamma tillgångar som  är gratis tas omhand. Hennes forskningsresultat pekar på att marknaden inte löser denna uppgift  särskilt väl och att heller inte statliga interventioner är framgångsrika. Däremot kan de som har ett intresse i tillgången ofta på ett bättre sett hantera överuttag och hålla  efter dem som missbrukar resursen. Detkan röra sig om föreningar, samfälligheter eller  andra gemenskapsformer som löser uppgiften bättre.
Det är i grunden ett positivt budskap, men jag blir förbryllad. Det första jag tänker på är fisket. Det påstås att Ostrom studerat fiskerinäringen, men exemplet Sverige är inget exempel på att de som fiskar lyckats begränsa uttaget. Tvärtom. Andra exempel är bristande vattenförsörjning i många delar av världen. Jag önskar att hon kan visa att hennes teorier eller resultat kunde gäller utsläpp av miljögifter, skogsskövling och klimatfrågan. Där har inte som jag vet frivilliga intresseorganisationer kunnat åstadkomma några lösningar. Alltså en forskning som inte reflekterar det man ser när man tittar sig omkring. Är det någon som ser något annat? Tills jag får det belagt måste jag nog anse att hennes teorier inte är särskilt generella. Även om hon verkar vara en härlig 76-åring!

Läser i CSRiPraktiken om deras tvehågsenhet till klimatneutralitet. På U&W [you&we] är vi inte lika tvehågsna. Det gäller dock att vara försiktig med ordvalet, vilket Alf Henriksson fångat på pricken i en av sina dikter:

Ett ord som en människa fäster sig vid, kan verka i oberäkneliga tid.

Det kan framkalla glädje till livets slut. Det kan uppväcka obehag livet ut.

Ja det kan påverka livet på jorden. Så slarva inte med orden.

Vi förordar att man använder ordet klimatkompensation istället för klimatneutralitet. Det är också viktigt att se klimatkompensation som en del i en genomgripande klimatstrategi som har åtgärder för effektivisering och omställning till förnybar energi. På så vis blir klimatkompensation en kortsiktig åtgärd som på längre sikt inte kommer att behövas.

Jag skrev i juni att GM skulle sälja Hummer till en kinesisk biltillverkare för 500 m dollar. Nu är det ute bland nyheterna igen. Det har tydligen tagit lite tid att förhandla färdigt, men å andra sidan är det ett definitivt avtal och nu talas det om 1 000 m dollar.

Det ska bli intressant att se om kinesiska myndigheter godkänner köpet. Det är ju inte helt otänkbart att man anser att köpet är oförenligt med Kinas strävanden att minska sina utsläpp  och därför stoppar affären.

På Do the green things hemsida finns tips på olika saker du kan göra för att ”förgröna” ditt liv. En tanke är att vi gärna förändrar oss, bara det är roligt. Kolla in filmen om Pianotrappan så förstår du mer.

I juli bloggade vi om filmen Bananas!* och reaktionerna den väckte när den visades i USA. Igår kunde man i DN läsa om att vår kund Max slänger ut Dole som leverantör. Jag gissar att spännande fortsättning följer, vilket t ex Mickey J. Barczyks blogginlägg till DN artikeln vittnar om.

I väntan på den fortsatta stormen tipsar jag om att filmen går upp på biograferna BioRio och Zita i Stockholm nu på fredag, den 9 oktober. Gå och se den och bilda dig din egen uppfattning!

Det finns en reseguide på nätet där man knappar in vilka städer i Europa  man ska resa mellan. Den ger svar på hur lång tid resan tar med bil, tåg eller flyg, avgångstider samt eventuellt kombination av flera färdslag. Det går också att boka resan. Vad som är nytt är att man också får CO2-utsläpp för de olika alternativen, vilket blir ytterligare ett beslutskriterium. Det går även att direkt klimatkompensera för resan vilket sker genom U&Ws partner myclimate i Schweiz.

Debatten om CCS (koldioxidlagring) i Norge har hettat till i Dagsavisen (läs här, här och här). Många befarar att det Stoltenberg för något år sedan kallade ”Norges månlandning” kan bli en kraschlandning. Det klart att frågan väcker känslor. Man får lätt en känsla av att CCS är ett sätt att sopa problemet under mattan. Såsom utvecklingen ser ut nu så, med stadigt ökad användning av kol år efter år, kan man dock undra om det finns något alternativ till CCS. Trots ökad energieffektivisering och mer förnybar energi så finns det alltid en risk för fortsatt eldning av kol. Sett ur det perspektivet så är CCS den enda tekniken som angriper roten till problemet.

Som (tidigare) forskare på området så fick jag och ett par forskarkollegor, Anders Hansson och Jonas Anshelm, chansen att skriva en lite mer nyanserad debattartikel som publicerades igår. Vi försöker bland annat varna för alltför säkra uttalanden och polarisering. För att undvika en lika okonstruktiv debatt som vid den svenska kärnkraftsintroduktionen så gäller det att låta alla komma till tals. Om CCS blir verklighet i stor skala återstår att se. Det som behövs härnäst är storskaliga demonstrationsanläggningar för att se hur tekniken fungerar.