Försäljningen av ekologiska produkter ökar kraftigt. I sin marknadsrapport 2010 berättar KRAV att ökningen var 18% i fjol. Samtidigt är det ett stort antal bönder som vill börja producera ekologiskt. Ökningen av mark i karens har ökat med över 70%. Totalt är det nu 3 600 bönder som odlar ekologiskt. Roligt att notera detta samtidigt som ett antal professorer och forskare på SLU dömer ut det ekologiska jordbruket och anser att industrijordbruk med ökade kemiska tillsatser varje år är att föredra.

KRAV kommer att introducera en ny logga, vilket naturligtvis inte alla företag som har KRAV-märket på sina förpackningar gillar. Saltå Kvarn till exempel säger att det kommer att kosta dem flera hundra tusen kronor att ändra.

Var och varannan dag står det att läsa om miljonbonusar som betalas ut både av privata och statliga företag. I något fall var bonusbeloppen större än utdelningen till aktieägare. Ordet tondöv har fått en ny innebörd, dvs. styrelser och ledningar som inte inser vilken negativ effekt dessa utbetalningar har på kunder och allmänhet och de risker det innebär för varumärket. Om denna tondövhet är så stor inom detta område kan man fråga sig hur det står till med förmågan att läsa av vad som sker inom CSR, miljö, etik, klimat, mångfald, ekosystemtjänster osv. och förstå vad som förväntas av bolagen. Är tondövheten lika utbredd här?

Sista januari var dead-line för alla länder att enligt den urvattnade överenskommelsen i Köpenhamn lämna in bindande klimatmål. Det verkar inte som att särskilt många länder hållit denna tidsram. En som dock gjort det är Maldiverna. De lovar 100 % minskning av nettoutsläppen redan till 2020. Maldivernas president säger att detta löfte är ett frivilligt åtagande och inte villkorat. Han säger vidare att han tillåter internationell kontroll och verifiering av mätningar, något som till exempel Kina kraftigt motsatt sig. Törs man hoppas att andra följer i Maldivernas (klimat)fotspår?

Lyssnade på radion idag och fick veta att gamla biografen Draken på Fridhemsplan ska bli lagringslokal. Är det någon annan som noterat att ett företag med en fyr som symbol sprider sig över hela Stockholmsområdet? Uppenbarligen ökar innehavet av prylar så mycket att det finns en marknad för att hyra ut lagringsutrymmen. Vi betalar för att lagra grejor som vi antagligen aldrig kommer att använda. Jag hörde om någon som hade glömt var de hyrt lagringslokal. Vad är all denna upplagring ett utslag av? Kan någon hjälpa mig?

I sitt tal till nationen tog president Obama upp frågan om clean energy: “I don’t accept second place for the United States of America. Vad menade hand då med clean energy? Jo, det var i följande ordning:
Nuclear energy, offshore oil and gas drilling, biofuels, “clean coal”.
Skulle det inte vara en skillnad jämfört med förra presidenten?

Satt och lyssnade på Tankar för Dagen i P1 igår och blev helt tagen av Pernilla Glasers tankar om utveckling. Lyssna här.

Av en artikel i DNs nätupplaga idag står det att läsa att varor utannonserade på Blocket under 2009 motsvarar ett värde av 193 miljarder kronor, vilket är 6% av BNP. Det är imponerande. Det är då ändå inte det enda sättet att köpa begagnat.
I ett ekologiskt perspektiv för att få ner resursuttaget är det nödvändigt att producerade varor får långa omloppsscykler, dvs används många gånger, innan de bränns eller slutåtervinns.
Hoppas denna trend inte bara drivs av att folk har haft det sämre ekonomiskt under fjolåret! Utan att ännu fler väljer second hand av miljöskäl i stället för att köpa nytt.

Att klimatarbete kan vara en lönsam affär har vi belyst flera gånger på vår blogg. I lördags skrev Jan Joel Andersson och Harry McNeil från Utrikespolitiska Institutet på SvD Brännpunkt om att ”klimathotet erbjuder aldrig tidigare skådade affärsmöjligheter. Deras inlägg gör mig hoppfull inför 2010 efter bakslaget i Köpenhamn. De undrar var de visionära svenska företagsledarna är som med nya affärsmodeller, innovativa produkter med en hållbar design kan bidra till en bättre värld?

Tänk om vi i Sverige efter det politiska misslyckandet i Köpenhamn kan se nya svenska industriella kluster växa fram likt det som hände i Sverige under slutet av 1800-talet. Jag tänker på idag svenska stoltheter som Sandvik, Atlas Copco, Ericsson, ASEA, SKF med flera. Andersson och McNeil menar att det är dags för Sverige och svenskt näringsliv att ta ledningen i en av vår tids viktigaste frågor – global uppvärmning. Om nya bolag tillåts att växa fram och gamla reformerar sig till de nya förutsättningarna vi står inför, med resursbrist och försvagade ekosystemtjänster, kan vi samtidigt sluta halka efter i OECDs välfärdslista. Svenska företag kan bli världsledande på hållbara produkter och tjänster, och innovativ teknik.

Då som nu krävs förstås lite hjälp på traven. Då fanns Johan August Gripenstedt, en liberal finansminister, skriver Per Gudmunsson på Signerat i SVD. Idag har vi istället politiker som slår undan fötterna för de nya bolagen! För vindkraftsbolag som O2 Vindel och Falkenberg är bifallet till tilläggsskatt på vindkraftskooperativ ett bakslag. De erbjuder en ny affärsmodell som inte går att jämföra med Vattenfall och EON, läser jag i Dagens Industri. Vi behöver således både modiga politiker och framsynta företagsledare.

Andersson och McNeil ger svenska industri- och företagsledare fyra tips som jag återger i sin helhet nedan:

• Ta aktiv ställning i denna viktiga fråga
• Gå samman och arbeta för en klimatneutral näringslivssektor i Sverige och världen
• Utveckla innovativa affärsmodeller för dagens låginkomstmarknader – framtidens tillväxtmarknader
• Reformera gårdagens affärsmodeller och bli världsledande med innovationer för tjänster och service, energisnåla processer, återanvändande, mer kvalitet och mindre slit och släng

För att detta ska hända behövs en radikal förändring byggd på fakta. Det är stora förändringar inom företag som måste till, omvärdering av befintliga strukturer och modeller. Förändringar har dock en tendens att mötas av motstånd. Med hjälp av filmen och workshopen Beyond the Line ges företag en god start i omställningen till ett hållbart företagande på riktigt. Vi kallar denna nya industriella revolution Eco-transition. Klimatkompensation och energieffektivisering i alla ära, men det räcker inte. Vi talar om att gå bortom lagomlinjen.

För mindre företag finns under 2010 ett program i hållbar affärsutveckling som kallas Grönsamma affärer. Det genomförs med stöd av Entrepreneur Sthlm och EU. Min förhoppning är att företag som genomgår detta program också kommer att vara framtidens vinnare i ett hållbart samhälle.

Max miljöarbete fortsätter sitt triumftåg världen över! Här är ett reportage från det lite mer närliggande grannlandet Danmark.

Se denna länk: Max dansk TV

Så till sist Jens tankar och reflektioner om projekten.

Att driva projekt genom Plan Vivo i Chiapas är en fantastisk utmaning, fattigdom, hög nativitet, låg utbildningsnivå, korruption, zapatister och militärer, långa avstånd och misstänksamhet från folk att bli lurade på sin mark. ”Utlänningarna kommer att ta vår mark.” Det finns ingen tradition av att plantera träd, tidigare har det funnits tillräckligt med mark för att röja nytt när det behövts.

Det är ett jättestort tryck på naturen av alla människor och folk börjar märka att de tär på resurserna. Det börjar bli svårare att hitta ved till bränsle och en del får till och med köpa ved. De börjar också se att det blivit varmare och att regnperioderna är mer oregelbundna vilket försvårar odlingen.

Trädkramare i Mexiko

För mig var det intressant att höra Nicos funderingar kring detta. Att hans pappa inte hade behövt plantera, alltid hade kunnat så samma tid på året och att det fanns utrymme för hans söner att få mark. Nu tänker Nico på hur det ska bli för hans barn. Var ska de få plats, hur ska de få ved och virke? Det mina föräldrar gjort, kommer inte fungera för mina barn, förutsättningarna har ändrats. Det är sådana reflektioner som kan ge ett ändrat beteende och som Plan Vivo kan kanalisera på ett positivt sätt.

Vad gäller den sociala sidan så har jag ingen grund för jämförelse egentligen. Det jag såg var att de barn och vuxna jag mötte i båda byarna vi besökte såg friska och hälsosamma ut. Husen var i bra skick och det verkade ganska välordnat under omständigheterna. Det man ser när man åker förbi andra byar längs med vägarna visar på ett mycket sämre hälsoläge och sämre infrastruktur. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Kanske går folk in i Plan Vivo för att man är företagssam och vill göra något? Kanske ger Plan Vivo den där lilla extra inkomsten? Oavsett så behövs projekten, behoven är oändliga och Plan Vivo är mycket bättre än bistånd och bidrag.

Det enda tvivlet jag har och som jag tog upp är att sista utbetalningen och kontrollen är efter 8 år medan 25 år är den tid som behövs för att binda tillräckligt med CO2 enligt modellen. Även om det känns som om folk kommer att fortsätta och projekten får positiva bieffekter så vore det klokt att ha uppföljning eller annat i ett senare skede. Kanske också ett ekonomiskt incitament mot slutet.

Det finns effekter som är svåra att mäta men som jag tror är positiva. Träden växer jättesnabbt vilket ger snabba resultat och exemplets makt är stark. Jag tror det kommer att göra att fler vill plantera när de sett effekterna. Barnen får se och lära av sina föräldrar, hur planterar man träd, hur sköter man plantor, vad heter de olika träden och hur snabbt växer de. Kunskap som kommer att smitta av sig mellan generationer och skapa goda cirklar. Dessutom är det lite spännande med utlänningar och folk från San Cristobal som kommer och tittar och frågar – det ger status och stolthet.